Recension
MacLeod, Doug
The Utrecht Sessions
(Black & Tan Records)

MacLeod sägs vara en av de sista bluesartisterna som är upplärd av de gamla mästarna. Och stämmer nog, för när man lyssnar på hans ny cd. inspelad så sent som i februari i år, så hör man musik som lika gärna kunde vara inspelad för 30, 40 eller 50 år sedan. Och man kan lätt förvånas över att detta är en vit man.

Plattan spelade han in på tre dagar i sin holländska favoritstad. Mer tid behövs inte om man är sparsam med effekter och klarar sig så gott som på egen hand. Doug MacLeod spelar två instrumenet: gitarr och vänster fot. Han sjunger utan att få ljudet i några hörlurar och man märker hans kroppsliga inlevelse ibland. I ungefär hälften av spåren tar han in basisten Jasper Mortier och slagverkaren Arthur Bont.

Det låter mycket mer än man kan tro, innan man har hört det.

Han skriver sina låtar själv. De bygger på små historier, som han berättar med inlevelse, trovärdighet och känsla. Så lyssnar man med uppmärksamhet på den här plattan, blir man fylld av intryck. Som till exempel i »The Long Black Train« som handlar om... ja, livet får man väl säga. Det säger han själv i cd:ns bifogade lilla bok, där han kommentarar alla låtarna. När han spelar för levande publik, har han för vana att berätta om varje låt, vad den handlar om och varför han har skrivit den. Det är sånt som kan bli tjatigt, men de som har sett honom på en liten scen nånstans, de säger att MacLeod lyssnar man gärna på. Han bygger upp nyfikenheten så att man sitter som klistrad när låtarna börjar.

Och att han är en låtsnickrare av högsta klass det inte bara hörs, det bevisas också av att flera stora namn lånar hans låtar. Man kan hitta flera av dem till exempel hos Albert King, Albert Collins och Coco Montoya.

Jag vet inte hur många beundrare MacLeod har i Sverige, men med detta album bör han kunna få många nya. För det är en varm, intensiv och innehållsrik platta med själfulla låtar som visar upp en intressant storyteller och en sann bluesman.

/Rune Häger

Lyssna på Spotify