Recension
White Stripes
Under Blackpool Lights
(XL Recordings, DVD)

»Plötsligt var det som om djävulen farit i mig och jag kunde inte höra annat än gitarrer. Det var som om högre makter sa till mig att nu, Jack White, är det dags att börja spela gitarrsolon«.

Så sa mannen i fråga till mig när jag intervjuade honom för snart två år sedan, med anledning av att albumet »Elephant« var på väg. Så enkelt och så okomplicerat kan det vara att göra musik med The White Stripes. Eller, rättare sagt, så enkelt och okomplicerat får han det att verka.

Och det är den talangen, den blandningen av barnslig nyfikenhet och brinnande, omättlig passion som gör att jag själv är så barnsligt och okomplicerat förtjust i allt den mannen gör på scen och skiva. Jag var på skivmässa häromdan, för först gången på minst fem år, och det enda jag hade med mig därifrån var en bunt White Stripes-bootlegs. Så illa är det.

Jag är alltså inte mottaglig för den White Stripes-backlash som dragit genom media i samma takt som duons framgångar med »Elephant« accelererat. Jag tycker fortfarande att han är envist och överväldigande cool, i allt han gör, utan att försöka skriva oss på näsan om det. För mig är Jack White fortfarande »the man«.

Och den här dvd:n gör knappast mig mindre fascinerad och förförd.

Den är inspelad under en eller flera konserter i Blackpool för snart ett år sedan och under nästan två timmar tas vi med på en rasande tripp genom Jack Whites musikaliska universum, där det sublima och det hjärtskärande melodiösa mixas med det kaotiska och det mest öronmisshandlande gitarrmangel ni kan tänka er. Han tar Son House Misissippiklassiker »Death Letter Blues« och kör ner den i de djupaste avgrunderna av Velvet Underground-gnissel. Utan att tappa respekten för Son House, utan att tappa greppet om vad han vill säga och göra.

Det är bisarrt och underbart, och en spik i kistan för alla som går omkring och inbillar sig att The White Stripes plötsligt skulle vara mainstream.

Han får en att älska elgitarren igen, om inget annat.

Inspelningen med Super 8-kameror är primitiv, men inte utan tanke bakom. Glöm inte att »Elephant« spelades in med anbart analog teknik. Inte för att det skulle vara nostalgiskt att gör adet, utan för att Jack White inte kan hitta någon teknik som överträffar den han använde.

Allt är medvetet kornigt, men mycket elegant. En berusande, rödvit karuselltur för ögat.

Och musiken träffar som en kanonkula mitt i pannan. Alla som inte förstått att det här bandet är en uppenbarelse bör kolla, vi andra gläds stort åt att kunna gå på konsert när som helst.

Vi får dessutom flera ”nya” låtar – bland annat en övertygande genomkörare av Dylans »Outlaw Blues«.

Och så får vi väldigt sensuella bilder på Megs målade tånaglar, dessutom.

/Lennart Persson