Recension
Robertson, Alf
Bästa 1973-2007
(Marianne)

Nästan 40 år är det sedan Alf Robertson spelade in »En liten fågel flög«.

Det var hans debut, LP:n var en känslomässigt lyckad försvenskning av Bobby Bare´s »A bird named yesterday«. En platta som brukar kallas countryns första temaskiva. Vilket den med lite sanningstänjande var, en skiva om ett flyktad tid.

Alf Robertson nära nog direktöversatte texterna, han förflyttade karaktärerna i en amerikansk småstad till en småskalig svensk verklighet och några utbrutna singlar gav Alf Robertson ett kommersiellt genombrott.

Det märkligaste var dock att han fick göra plattan. Okänd, debutant och med en översatt country-LP som lockbete för skivbolagsfolket.

Så föddes en svensk nutida musiklegend, med en kommande karriär där flaska, strul, bitterhet och sjukdom blev eviga följeslagare.

Folkkär som det heter, men på fel sida de gränser de som som drar musikgränser sätter upp.

Denne moderne Dan Andersson med sin folkhemsrealism hade, jo, ljug inte för er själva, hade vi rootsy-läsare grymtat i samförstånd inför om han varit american-artist. Då hade det talats och skrivits om »en erfaren vägfarare med rappa bilder från bakgator, rösten visserligen begränsad, texter om farmliv på obestånd och flaskans eviga förbannelse«. Hans återkomster hade hyllats, han hade tagits hit på turné och överåriga rotdiggare kommit med LP-omslag för autografskrivande.

Men nu är Alf Robertson en vanlig svensk, med förmåga att omsätta vardagstankar till texter. Och med något som näst intill måste vara medfött, kunnandet att översätta råcountrytexter till fungerande svenska. Ta bara »Don´t cuss that fiddle« som blir »Kasta inga stenar«, lyssna och jämför med Kris Kristoferssons original.

»Bästa« är en dubbel-CD, allt är inte bäst, spåren från »En liten fågel flög« är usla nyinspelningar, dessvärre.

Dessvärre också att »En liten fågel flög« inte finns återutgiven. Så lågbudget den inspelningen var och så mycket pengar den drog in, den är värd ett varv till.

/Frank Östergren