Recension
Williams, Kathryn & Neill MacColl
Two
(Caw Records/Playground)

Den brittiska singer/songwritern Kathryn Williams har givit ut en ny skiva, »Two«, som vederbörligen hyllats, både här och i sångerskans hemland. I pressmeddelandet citerar den svenska distributören med gillande en brittisk kritiker som anser att Kathryn Williams nya skiva »shits all over Plant and Krauss«. Ack, dessa fekaliemetaforer. Till det sorgliga i pressreleasen hör även utredningen om Kathryn Williams compadre Neill MacColls familjeförhållanden:

»Neill MacColl föddes in i en av de viktigaste familjerna inom folkmusiken. Hans föräldrar, Ewan MacColl och Peggy Seeger, var det kända radarparet inom den brittiska scenens folkmusikrevival på 60-talet, och syskonen är de inte helt okända musikerna Kirsty och Callum MacColl«.

Fast Ewan MacColl och Peggy Seeger var förstås ett folkmusikaliskt radarpar redan på 50-talet. Namnet Kitty hade passat bättre än Kirsty i sammanhanget, liksom den korrekta stavningen Calum. Och Kirsty MacColl »är« tyvärr inte längre. Inte heller var hon Peggy Seegers dotter, utan följden av ett snedsteg av Ewan MacColl. Kirsty MacColl växte också upp med sin mor i södra England, efter vad jag förstått under ringa kontakt med sin far.

Men på något sätt antyder sådant slarv även något om musiken. Den befinner sig på ungefär samma meningslösa nivå. Kathryn Williams sjunger med extremt nertonad röst, nästan viskande. Ibland vandrar hon upp i högre tonlägen, markerade av starkare volym. Då spricker det mesta i en skärande och musikaliskt omotiverad dissonans. Den annars så fine instrumentalisten Neill MacColls insatser rör sig på samma artistiskt blygsamma nivå. Likt en Daniel Lanois på sömnmedel (ja, faktiskt) håller han sig till det mest elementära. Visst kan man stämpla eufemismen »minimalism« på musiken, men den är snarare embryonal i sitt krampaktigt envetna och irriterande sökande efter den lågmälda uttryckskraften.

Finns det då inget positivt att säga om Kathryn Williams nya skiva? Jo, hennes drömska utspel rymmer en naiviserande charm. Fast den alternativa scenen, både inom singer/songwriter-, country- och folkgenrerna, översvämmas av småflicksröster. Så naivismen blir knappast en särskiljande egenskap hos musiken.

/Magnus Eriksson