Recension
Beggs, Kim
Wanderer´s paean
(Caribou Records)

Folkrock, mjukcountry, bara folkmusik. Hur tycker du att countryfärgad musik från Kanada ska etiketteras?

Om du stöts av ordet etikett, kolla in din egen skivsamling. Är inte där kanske 60-talspop till höger i hyllan och västkustrock på hyllan nedanför. Och nog placerar du in Jackson Browne-platta hellre i västkustrock än i 60-talspop?

Alltså, hur gör vi det lätt för oss att beskriva det Kim Beggs gör?

För min del började det med en annons i No Depression, lite läsning på nätet och varför inte, har plattan nominerats och fått bra kritik, varför inte? Omslaget med dess sepiafärg och minnen från färdvägar vida gjorde sitt till.

I västra Kanada förstår jag är Kim Beggs välkänd, åtminstone i folkmusikkretsar, det har jag läst mig till. Jag har också läst mig till att Bob Hamiltons Old Crown Recording Studion i Whitehorse, Yukon, är en plats där trender får stå tillbaka för musiken.

Kim Beggs sjunger med en röst som skulle kunna sägas vara en ung kvinnas varsamma röst. En ung Nanci Griffith, men inte riktigt, kanske då Lisa Ekdahl. Behaglig, som en röst i sommarnatten man inte vet varifrån den kommer, men du håller dig vaken bara för att få höra den igen.

Musiken är folkcountry av något som i brist på bättre, se frågan i inledningen, får kallas modell Kanada. Gordon Lightfood, Ian & Syliva, George Hamilton IV, en serpinflod genom ett landskap av vänlig vildmark. Möjligen en fors längre fram, men aldrig blir det den sista färden.

Mjukprärie, med små haydehoo som impulsivt texttillägg.

Temat i texterna är ofta färden, vandringen, avsked och hemkomst. Nästan allt är eget skrivet, bland det som inte är finns »Ain´t gonna work tomorrow« och »All the good times are past and gone«.

Kim Beggs framtoning är sympatisk, varm. Biografin talar om en uppväxt där social förståelse och vidsynthet var ledord och det har följt med in i hennes musik.

Plattan upptäckte jag som redan skrivet via en annons i »No Depression«. Snart finns inte den skriften mer och rootsy-världen blir fattigare. För var ska vi nu få den musikaliska guidning som leder oss fram till plattor som »Wanderer´s paean«?

/Frank Östergren