Recension
Parton, Dolly
Backwoods Barbie
(Dolly Records)

Det har tjafsats en del om att Dolly Parton återvänder till sitt sjuttiotal på sin nya skiva »Backwoods Barbie«. Problemet är bara att Dolly Partons sjuttiotal omfattade såväl »Coat of Many Colors« (1971), »My Tennessee Mountain Home« (1973) och »Jolene« (1974) som de betydligt tristare popskivor som hon spelade in i Los Angeles. Hur sammanfattar man ett sådant sjuttiotal, om man inte vill fastna i det potpurristiska?

Tyvärr finns det en del potpurristiska tendenser på »Backwoods Barbie«. En sång som »Only Dreamin’« är ett sömnpiller av den kalibern som Dolly Parton levererade i sömnen för att tillfredsställa poplistornas behov i slutet av sjuttiotalet; jämför gärna med Ry Cooders sömngångaraktiga slidelicks i Wim Wenders överskattade »Paris, Texas«. Likaså kan vi leva utan Dolly Partons version av »The Tracks of My Tears«; hennes kärlek till något äldre popmusik är ungefär lika besvarad som Elvis Costellos kärlek till countryn. Fast Dolly Parton kunde också, och kan fortfarande, göra suverän popmusik. I »Cologne« skapar hon en organisk helhet av en lätt dramatisk inramning, sitt vädjande sångsätt och en text som tolkar »den andra kvinnans« position på ett sätt som utmanar countrymusikens klassiska demonisering av »the Honky Tonk Angel« eller »the Homewrecker«; även det icke-kära barnet har många namn. Och melodin är urstark, en urkraft som mejar ner allt motstånd.

»Shinola« ger också ett fint exempel på hur Dolly Parton fogar in sitt kompositionstekniska finsnickeri i en mer kommersiellt anpassad ram, en fin syntes av det sena sjuttiotalets soulkryddade pop och honky tonkens strängbändande.

Men Dolly Partons tidiga sjuttiotal återkallas också, eller snarare filtreras genom ytterligare trettiofem års livs- och musikaliska erfarenheter. »I Will Forever Hate Roses« är en de där fantastiska balladerna, på en gång luttrade och tårdränkta, som Dolly Parton utvecklat till mästerskap. Och så titelspåret, ännu en feministiskt självmedveten plaidoyer för den roll som Dolly Parton alltid spelat, en roll som retade sjuttiotalets vänsterdumhet (som sällan saknade ord för sin avsky) men som efter Madonna och hennes musikaliska och- attitydmässiga ätteläggar blivit mer självklar. Det blir som en förening av mästerstyckena »Dumb Blonde« och »My Tennessee Mountain Home«.

I sånger som de här hör vi också mer steel än på flera år från både Dolly Parton och många av hennes yngre efeber. Den böljar, hugger och lyfter fram melodin på ett sätt som för oss långt bakom det förkättrade sjuttiotal som inte heller jag kan låta bli att tjafsa om när jag lyssnar på »Backwoods Barbie«, Dolly Partons nya skiva.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify