Recension
Edwards, Kathleen
Asking for Flowers
(Rounder/Universal)

Om den kanadensiska singer/songwritern Kathleen Edwards förra skiva, »Back to Me«, skrev jag tre meningar i Svenska Dagbladet:

»Kathleen Edwards ger sargade bilder från sargade liv. Det är ensamhet, desperation, desillusion. Det nakna kompet, ibland konturerat av en spetsig gitarrlinje eller dånande slide, understryker stämningarna och ramar fint in Kathleen Edwards mjukt raspiga och starkt uttrycksfulla röst.»

Jag skulle kunna upprepa recensionen rakt av när det gäller Kathleen Edwards nya skiva, »Asking for Flowers«, blott med tillägget att den nya skivan, Kathleen Edwards tredje, är ännu bättre än de tidigare. Det har funnits en tendens till Philo-gnällighet, alltså lite av den gnällighet som präglat alltför många av de New England-baserade sångerskorna på Rounders underetikett Philo, på hennes tidigare skivor, men den är helt borta. Kvar finns den starka övertygelsen, både i låtskrivandet och framförandet, fast än mer förädlad, än naknare, med än tydligare taktil kvalitet.

Ty »Asking for Flowers« är en fantastisk skiva. Titelspåret ger en gripande och lyriskt förtätad bild av ett kvinnoöde: »Technically I’m certified / A walking declaration / Of everything I couldn’t get right [---] My life is like a picture left / Out too long in the sun«. Kathleen Edwards sjunger nertonat, uppgivet konstaterande men också med en mjukt vädjande strimma av hopp i rösten. Kompet reduceras till det nödvändiga: diskret rytmmarkering, precisa, lätt blurriga gitarrackord och ett stramt reducerat gitarrsolo, som långsamt och ytterst suggestivt formas mot erfarenheten i texten.

Samma mjuka attack finner vi i ännu några av skivans mest laddade sånger, som »Buffalo« där Kathleen Edwards sjunger med en närmast folkmusikalisk klarhet fint glidande mellan tonerna och »Goodnight, California« där Kathleen Edwards manar fram en Edward Hopper-liknande interiör, som varsamt kontureras av munspel och stråkkvartett.

Den laddade erfarenheten, den lyriska förtätningen och den luttrade vädjan i Kathleen Edwards sång får dock sitt allra mäktigaste och mest gripande uttryck i »Alicia Ross«, en sång som kretsar kring en våldtäkt men också gör våldsakten kanske än mer smärtfyllt drabbande genom att texten snarare manar fram offrets försök att i sitt inre komma undan eller besvärja övergreppet med minnestekniska rationaliseringar och andra inre manövrer än ger en yttre bild av våldet; det omtalas helt matter-of-factly.

Men allt är inte noga strukturerade tolkningar av övergrepp och livsnederlag. I en sång som »I Make the Dough, You Get the Glory« leker Kathleen Edwards med den mer traditionella mainstreamcountryns uttryck, men även dess erfarenhet. Greg Leisz pedal steel lägger snyggt böljande, lagom dominanta bakgrunder och Colin Cripps lägger in pregnanta gitarrlicks på de rätta ställena, för att fylla ut ljudbilden men också för att understryka det livsöde som texten lekfullt manar fram, en närmast arketypisk countryerfarenhet av nederlag men också genrens ironiska sätt att hantera det.

Anslaget på skivan är seriöst. Kathleen Edwards söker ett gripande uttryck. Hon tolkar livserfarenheter och livsöden som griper tag, som genom sin påtaglighet ställer fram människan i hennes sårigaste skepnader. Men hon leker också med formerna, som för att balansera det sårade och sargade med små stänk av ironi. Och den instrumentala inramningen understryker eller lyfter fram de lyriskt och vokalt gestaltade stämningarna på ett suveränt sätt, från det lågmälda via mer intensiva utryck till det lekfulla i till exempel countrypastischen »I Make the Dough, You Get the Glory«. Förutom Leisz och Cripps märks musiker som Benmont Tench, Don Heffington, Bob Packwood och munspelaren Paul Reddick.

Kathleen Edwards har, med andra ord, gjort sin hittills bästa skiva. Ordet »mästerverk« ligger på lur.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify