Recension
Nelson, Willie
Moment of Forever
(Lost Highway)

Det ska bli ett sant nöje att inom kort än en gång få se Willie Nelson på scenen. Lika spännande som det skulle vara att få vara med när han bestämmer sig för vilka låtar han ska spela under sin turné.

Han har ju hundratals att välja mellan. Egna låtar, gamla standards, kollegers låtar, alla sorters låtar och nya låtar, skrivna i år. På nya plattan finns fem stycken daterade 2008. Tre av dem har han själv komponerat.

I år, alltså! Och det är fortfarande februari, när jag skriver det här.

Hur många låtar från nya plattan får vi höra honom sjunga när han kommer i april? Bara den frågan kan göra mig sömnlös. Hur resonerar han? »Publiken gillar Always On My Mind. Den måste vara med.« Och samma sak kan han tänka om 25 andra låtar, minst. Men vilka ska han ta från nya plattan? De, som han själv gillar bäst? Eller de, som han tror att publiken börjar gilla?

Några av dem tycker jag han kan hoppa över på konserterna. Han har haft några pretentiösa låtar på sina senaste plattor och det finns ett par här också. Men det finns också några riktiga pärlor, låtar som kan bli klassiker. Och då menar jag inte Kris Kristoffersons titellåt, även om jag tycker om den. När Willie sjunger den glömmer man Kris, det blir en Willie-låt, men den kan inte bli en Willie-klassiker, för då ska han ha skrivit den själv.

Men roliga »You Don´t Think I´m Funny Anymore«, skriven i år, är redan en Willie-klassiker för mig. Texten är fyndig från början till slutraderna »Did you hear the one about the dirty whore, Oh I forgot... you don´t think I´m funny anymore«. Ett sätt att berätta att det är slut på det lyckliga förhållandet.

»Always Now är« också en blivande klassiker med typiskt fyndiga Willie-formuleringar. »It´s always now« kan väl ingen säga emot?

Många av låtarna på »Moment of Foreve«r är dystra och mörka. Man undrar om det medvetet har blivit så många lite sorgliga och nedstämda sånger, som t ex Randy Newmans »Louisiana« och David J Matthews »Gravedigger«.

Men det finns också en oändligt vacker ballad av Paul Craft, »Keep Me From Blowing Away«. Den ger gåshud, framför allt när, oväntat, Melonie Cannon kommer in i sången och försvinner igen efter ett par rader.

Det är bara när Willie ska vara lite jazzig, som jag tycker att det blir opersonligt. Det finns ett par låtar där en blåssektion krånglar till det och Willie plötsligt låter som han tänker på något annat än texten han sjunger. För mig räcker det utmärkt med att han håller sig till country och letar upp låtar som »When I Was Young And Grandma Wasn´t Old«, med en text som berättar mer om livet än en hel schlagerfestival. Sådana låtar från nya plattan hoppas jag han spelar i april, när vi träffar honom härnäst.

Sedan kan han åka hem till Texas, fira sin 75-årsdag och börja planera resten av sin karriär, som är en av de längsta i branschen.

Vilket väl beror på att vi är några miljoner fans och lyssnare som fascineras av hans unika röst, hans låtar, hans anspråkslösa stil och hans sätt att åldras.

Vi vet det mesta vi vill veta om honom. Men inte hur han bestämmer sig för vilka låtar han ska spela på konserterna. Hur bär han sig åt?

/Rune Häger