Recension
Lee, Julie
Stillhouse Road
(Compadre)

Julie Lees röst är som källvatten, ren, klar och uppfriskande. Hon utgår från bluegrassmusikens källflöde, men hennes musik rör sig meanderlikt: mot bluesen, mot den klassiska akustiska countrymusiken, även mot swingen. Fast när hon drar åt det hållet, i sången »Made from Scratch«, övertygar hon inte lika mycket. Banjon blir alltför dominant, och Julie Lees röst harmoniserar inte helt med swingens sångteknik.

Även ett av bluesinslagen kan diskuteras, fast mer på ideologisk och historisk grund än musikalisk. Ty »Sojourner Truth« är en suverän blues. Rob Ickes läckra dobro, Tammy Rogers blues- och ödesmättade fiddle och Julie Lees egen sång lyfter den mot himlen.

Men samtidigt är det så förutsägbart att göra en blues om Sojourner Truth, den frigivna slaven från New York State som blev en tidig representant för den afrikansk-amerikanska kvinnans krav på mänskliga rättigheter. »Aren’t I a woman?« frågade Sojourner Truth retoriskt när de vita kvinnorna ville stoppa henne på en av de första kvinnosakskongresserna i USA i mitten av 1800-talet. Hon var skolad i en predikotradition, därav verbformen. Men Sojourner Truth afrikaniserades i historieskrivningen. I feministiska antologier, även svenska, tillskrivs hon uttalandet »Ain’t I a woman?«, och Rory Block kallade sin hyllning till henne, ja hela skivan som den finns på, för samma sak. Men det är i grunden en rasistisk tankefigur, en typ av kolonialt »otherizing«. Tänk om Julie Lee gjort en country- eller bluegrasshyllning till henne i stället, eller en koral. Det hade varit djärvare.

Men det är randanmärkningar. Julie Lees skiva »Stillhouse Road« är mycket bra. Hennes röst är fantastiskt fin, skickligt modulerad och vackert expressiv. Den drar åt samma håll som Suzanne Cox, Alison Krauss och Dale Ann Bradley, men den är klarare. Och Julie Lees sånger håller genomgående hög klass. Titelspåret ger en tillgiven släktinteriör från förbudstidens miljöer, och den tidens alternativa spritproduktion. »Your Love« är en innerlig och mycket vacker kärlekssång och »He’s My Man« en suverän gospel.

Och den instrumentala inramningen är lysande. Jag har nämt Ickes och Tammy Rogers (på konvolutet felaktigt skrivet Rodgers). Även Jonathan Yudkin (det var en tid sedan jag hörde honom) och Larry Franklin dyker upp på fiol. Vince Gill och Alison Krauss sjunger andrastämman i två sånger var, och de akustiska gitarristerna driver snyggt det hela framåt.

Alltså: Julie Lee är ännu en utsökt sångerska i det fruktbara gränsland där bluegrass möter andra traditionsmedvetna uttrycksformer.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify