Recension
Puritan Rodeo
We all share the same secret
(Fin Riz)

Tänk att det fortfarande finns små pärlor.

För nog borde det vara uttjatat, alla pojkar i rutiga skjortor som lyssnat för mycket på tidiga Son Volt och sedan utan tugga svalt hela americanköret.

Puritan Rodeo balanserar på kanten av pickupens flak. Men klarar sig från att falla av genom att hålla klåfingrigheten i styr. Det låter Old 97´s, det låter tidiga Whiskeytown, det finns ekon av Flying Burritho Brothers, det finns västkustekon.

Men hjärtat är så mycket med att det som skulle kunna avfärdas med »det där har ju vi hört så månger förut« inte blir ett relevant betyg. Melodierna är oftast uptempo, i den där framåtskuttande stilen som så lätt får oss att tänka på något amerikanskt grabbigt lantligt.

Samtidigt förs vi bakåt, minns ni Levon Helm-scenerna i »Coalminers daughter«, är tavlan färdigmålad och målgruppen defintierad.

CD:n är sju låtar lång och utan att veta något om gruppen känns det som ett klokt debutantbeslut. Mer hade inneburit en risk för helheten, för, håll med, det är sällsynt att allt är lysande på en CD.

Slutligen måste jag nämna omslaget, med dess medeltida riddarmotiv, ung kvinna väntande på befrielse från omgivningens fysiska förfall.

Som redan skrivet, en liten pärla, alla ni som får fingerkli av att äga countryfärgad americana ska genast köpa.

/Frank Östergren