Recension
Seeger, Peggy
Bring Me Home
(Appleseed)

Med skivan »Bring Me Home« fullbordar Peggy Seeger en trilogi med traditionella, eller kanske snarare traditionstyngda, sånger som hon (med sina egna ord) inte valt själv. De har alltid funnits där i hennes liv som sångerska och politisk aktivist, de har snarast valt henne. De tidigare skivorna i sviten är »Heading for Home« och »Love Call Me Home«.

Peggy Seeger är en av den amerikanska och brittiska folksångens förgrundsgestalter. Sedan de amerikanska myndigheterna i början av 90-talet avskaffade de politiska visumregler (snacka om oamerikansk verksamhet) som förbjöd Peggy Seeger att besöka sitt gamla hemland, har hon blivit mer närvarande även på den amerikanska scenen. Fortfarande vid sjuttiotvå års ålder är hennes artistiska vitalitet också obruten.

Peggy Seeger inleder den nya skivan med en a cappella-version av Aunt Molly Jacksons »Peacock Street«. Så understryker hon att inget förändrats i hennes engagemang, varken musikaliskt eller politiskt. Hennes socialistiska feminism får också ett avtryck i »Dink’s Song«, som går tillbaka på ett texanskt original från början av det förra seklet.

Peggy Seeger fyller också varje sång med sin övertygelse, även om det ibland kan bli med ironisk färgning som i 1800-talsballaden »Napoleon« (med expressiv slidegitarr av sonen Calum MacColl) som på ett paradoxalt sätt uttrycker sympati för den franske envåldshärskaren. Till skivans höjdpunkter hör också »Newlyn Town«, en av de många 1800-talsballader som tolkade en mördares känslor inför det förestående mötet med skaparen. Där sjunger Peggy Seeger med sin innerligaste röst, och hennes andre son Neill MacColl understryker den ödsliga stämningen med snyggt autoharpspel.

Genomgående sjunger Peggy Seeger så naket, så känslomässigt öppet att sångernas stämningar ligger nakna, med en närmast taktil påtaglighet. »Bring Me Home« är en »strålande« skiva i ordets alla bemärkelser.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify