Recension
Haggard, Merle
From the King to the Barrooms
(Hump Head/BAM)

Merle Haggard har alltid varit bra. Men vissa perioder glöms lätt bort, när man fokuserar på genombrottsfasen och det mer traditionsvårdande skede som Merle Haggard varit inne i de senaste tio åren. På sjuttiotalet gjorde han till exempel massor av bra skivor, liksom under första delen av åttiotalet. Merle Haggards eventuella ojämnhet har mer visat sig i mindre bra skivor än i sammanhängande mindre lysande perioder.

Efter »A Working Man Can’t Get Nowhere Today«, en skiva vars storhet med rätta brukar framhållas, följde en rad skivor som mer eller mindre glömts bort i diskussionen. Det hänger delvis samman med bolagsbyten och artistisk rastlöshet. Den senare gjorde bland annat att Merle Haggard på en skiva som »Back to the Barrooms«, där några av hans bästa spritdränkt självömkande kärlekselegier finns, mer eller mindre ersatte steelen med saxar och än spetsigare honky tonk-gitarr än på de emblematiska sextiotalsskivorna.

För den som missat de åren finns en bra samling tillgänglig, »From the King to the Barrooms« med genomgående väl valda sånger från skivor som »Ramblin’ Fever«, »The Way I Am«, »Rainbow Stew Live«, »Serving 190 Proof«, »Back to the Barrooms«, »Back to the Barrooms Again« och hyllningen till Elvis Presley, »My Farewell to Elvis«. Tyvärr gör samlingen halt något år in på åttiotalet. Annars hör »Going Where the Lonely Go« hemma i samma fas av Merle Haggards bana, en tid som både präglas av den artistiska rastlöshet som jag nämnt och tryggheten i den självklara countryförankring som gör det möjligt att så saklöst leka med arrangemang och instrtrumentering i det fruktbara gränslandet mellan honky tonk, rock och swing.

Några av låtarna dök också upp i Clint Eastwoods underbara vilda västern-elegi »Bronco Billy«, som »Misery and Gin«. I övrigt får vi mästerverk som »I Think I’ll Just Stay Here and Drink«, »Back to the Barrooms«, »Make-Up and Faded Blue Jeans« och »I’m Always on a Mountain When I Fall«.

Samlingen är extra välkommen eftersom inte minst Universal varit dåliga på att ge ut Merle Haggards skivor för bolaget på cd. Skivan ingår i en serie återutgivningar till lågpris på etiketten Hump Head, där även den skicklige Joe Nichols finns. Bland de aktuella samlingarna märks också väl komponerade urval med Terri Clark, Allison Moorer och Gary Allan (i hans fall räcker den aktuella »Greatest Hits«). Dessutom finns Trisha Yearwoods två senaste skivor på en dubbel-cd i samma återutgivningssvep. Bonnier Amigo distribuerar dem, åtminstone i Sverige.

/Magnus Eriksson