Recension
Jackson, Michael
Thriller
(SonyBMG)

Ibland kommer verkligheten alla fördomar på skam. Det gäller till exempel mitt förhållande till Michael Jackson. Jag är ju tillräckligt gammal för att ha svurit över »Going Back to Indiana«. Jag är i och för sig inte säker på att Michael Jackson ens var med på den skivan, men han kom med i brödragruppen och han hade diverse trista hits några år in på sjuttiotalet. Jag minns väl rätt?

Åtminstone i tron att det var så, kunde jag naturligtvis inte ta honom på allvar när han, som man säger, mognade som artist. Men jag minns första gången jag hörde »Thriller«. Skivan hade just kommit ut, och en mindre nogräknad, eller noga räknat möjligen en mer nogräknad, compadre till mig hade köpt den. Vi lyssnade flera gånger på »Beat It«, främst på Eddie Van Halens gitarrsolo. En fördel med vinylerna är ju att det är betydligt enklare att gå direkt på det väsentliga i ett spår än på en cd.

Så hände inte så mycket mer på halvdussinet år. Sedan kom ungarna upp i Michael Jackson-mottaglig ålder. »Thriller«, »Bad« och »Dangerous« dånade i det oändliga från den äldstes rum. Då föll jag, jag insåg vilken snillrik och särpräglad artist jag avfärdat, eller reducerat till ett solo från en inlånad gitarrist. Och, till skillnad från många som alltid begrep Michael Jacksons storhet, anser jag även att den hårt kritiserade skivan »Dangerous« är lysande. Jazzmusikers behandling av ett musikaliskt material ger ofta en antydan om hållfastheten hos en låt. Lester Bowies tolkning av »Black or White« understryker att Michael Jackson även här var på toppen av sin skaparkraft, även om han sökte sig längs vägar som inte var de självklara för många av hans beundrare, eller för alla de kritiker som inte saknade ord för sin avsky.

Men Michael Jackson är först och främst en popartist, och som sådan den största och artistiskt mest konsekventa i sin vision vid sidan av Madonna.

Det har hunnit gå tjugofem år sedan »Thriller« gavs ut; i USA gavs den ut den 30 november 1982, svenskt utgivningsdatum har angetts till den 1 december, men jag går inte i god för det datumet. Klart är däremot att SonyBMG firar jubiléet med en snygg återutgivning i bokform med skivan, diverse ommixningar med nya duettpartner och en dvd med musikvideorna och Michael Jacksons uppträdande på den Motown-gala där han sägs ha introducerat sin moonwalk.

Av de ommixade versionerna tycker jag bäst om »Billie Jean« tillsammans med Kanye West. I övrigt är det för många påtvingade uppdateringar i soundet för att tilltala mig. Det var ju ändå den första skivan som var så fantastisk, det var där som det musikaliska partnerskapet mellan Michael Jackson och Quincy Jones avsatte sitt definitiva resultat.

När jag lyssnar på »Thriller« igen, för första gången sedan telningarna fick nya musikaliska preferenser, framstår den om möjligt som ännu bättre. Varenda spår är i sig ett fullgånget mästerstycke. Låtarna övertygar, Michael Jackson sjunger med oerhörd kraft, fokusering och närvaro. Arrangemangen drar med sig lyssnaren direkt, in i en säregen musikalisk väv som bär alla tecken på Quincy Jones snillrikhet och konstnärliga omutlighet. Och de instrumentala insatserna av medlemmar från Toto, Van Halen och de fantastiska blåsarna är oklanderliga.

»Thriller« är ett av de stora popalbumen.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify