Recension
Estefan, Gloria
90 Millas
(SonyBMG)

Jag har alltid varit svag för Gloria Estefans popdisco. Det är som om det latinska inflödet skapar starkare rörelse och mer fruktbara spänningar i musiken än de afrikansk-amerikanska soul- och poptraditionerna gjort i närbesläktad musik.

Men samtidigt är det en musik att avnjuta i små doser, i en video, en låt på radion eller som bakgrundsmusik. Ett helt album blir i mastigaste laget, åtminstone för mig. Detsamma gäller Shakira, lysande i små portioner, men mindre rolig i längden. Fast på spanska händer något. Då är de suveräna båda två, rätt igenom.

Därför är också Gloria Estefans nya skiva »90 Millas« en av hennes bästa. Det är inte hennes första spanska album, men det bästa. Det rymmer fjorton spår: ballader, latinsk disco och mer traditionella kubanska tongångar. Gloria Estefan sjunger med utsökt närvaro: naket, omedelbart, utlämnande och med suggestiv och förförisk rytmisk känsla.

Arrangemangen är öppna, mycket rymd och distinkt ljudbild. Slagverk, akustiska stränginstrument och effektiv körsång sätter sin prägel på musiken. Marco Linares svänger något oerhört, och med en virtuositet som aldrig söker sitt, på sin akustiska gitarr. Slagverkarna skapar ett rytmiskt fyrverkeri som om varje takt vore den sista. Och så gästar Carlos Santana i »No Llores« med fint sugande toner, fräck sustain och ett läckert fladdersolo. Och blåsarrangemangen: så pregnanta, så omutligt svängiga.

Men allt sväng och all virtuositet har också ett mål: att lyfta fram Gloria Estefan, att ge henne en stadig grund, skjuts och svängrum för sin sång. Och hon träder i dialog med musikerna och kören; de bildar skilda skikt av röster och motröster, men också en väl sammanhållen och suveränt målinriktad helhet. »90 Millas« rymmer fantastisk musik.

/Magnus Eriksson