Recension
Last Train Home
Last good kiss
(Corazong)

Det är lätt att inbilla sig något annat, lätt att döma. Lika lätt som det är att vara efterklok. Jag visste inget om Last Train Home, brydde mig inte nämnvärt och lät skivan ligga i en hög med en massa annat som jag inte ville lyssna på. Sedan kom det en dag, vi kan kalla dagen för måndag, då det inte fanns så mycket annat av intresse.

Naturligtvis var det detta album som lämnade högen, som blev det som faktiskt var något utöver det vanliga – vad vore berättelsen ovan annars värd?

Jag läser mig till att Last Train Home startade som ett hobbyprojekt, som något att göra när barnen sov, som en ventil för allt det som aldrig sägs men som är kvävande att hålla inne med. Sedan har drygt tio år passerat under vilka frontmannen Eric Brace sagt upp sig från jobbet som musikjournalist på Washington Post och lämnat huvudstaden för Nashville.

»Last good kiss« är bandets femte skiva och nej, jag har ingen aning om något när det gäller de fyra första. Det jag däremot vet är att jag drömmer om att en dag se Last Train Home och Willy Clay Band på turné tillsammans. Här i vår soffa med sömnen i ögonen och albumets titelspår i öronen verkar det i alla fall som en toppenidé. Likheterna är slående, men det som skiljer de båda banden åt gör att de skulle komplettera varandra utmärkt.

För Last Train Home har också det som läkare kallar »Counting Crows-sjukan«, det vill säga att musiken sakteliga får fäste i blodomloppet hos lyssnaren, slår ut nödvändiga funktioner i hjärnan, vilket ofta leder till att den drabbade utan anledning börjar sjunga högt, vilket ofta händer på jobbet eller när den drabbade förflyttar sig med kommunaltrafiken.

Namnet kommer efter den epidemi som spreds sig när Counting Crows slog igenom med låten »Mr. Jones«. Och i fackböckerna går det att läsa att flera av de fall som finns rapporterade just handlar om musik som tar sitt ursprung i en amerikansk tradition. »Counting Crows-sjukan« är inte farlig på något sätt, ibland kan det till och med vara en ynnest att drabbas av den.

Som med Last Train Home – här handlar det om att countryrock vävs samman med små doser av soul och blues. Det handlar om FM-rock, det handlar om bilmusik, drömmen om kärlek, vänskap och de stora vidderna.

Det handlar om att det inte alltid regnar i Baltimore och det handlar framförallt om att jag verkligen saknar Willy Clay Band och längtar tills Kirunabandet släpper nytt material.

/Mattias Bergqvist