Recension
Slowburn
Bring It Down
(Last Buzz/Border)

Det är bara ett fel med den här plattan. Jag återkommer till det.

Slowburn är ett band med hög densitet. Här finns vad många andra svenska band i country/blues-genren saknar: en sångare som låter som en amerikan. Han heter Joakim Ramstedt och är dessutom en begåvad låtskrivare. Han backas upp av tre skickliga instrumentalister och därmed har Slowburn allt som man kan begära av ett band i elitserien.

Detta är bandets andra album och liksom på debuten »Devil In My Blood«, har det smugit sig in några lånade låtar. Den här gången är det Bob Seger och Julie Miller som har lyckats ta sig in mellan Ramstedts egna låtar.

Jag borde alltså vara nöjd och belåten. Det är musik som jag sätter högt, det är kompetent utfört och det låter precis som det ska.

Vad är då felet?

Jo, i mina öron låter det likadant hela tiden. Det låter nästan som om samma låt repeteras om och om igen, det är nästan exakt samma tempo hela vägen och efter en stund börjar jag undra om jag hör låt nummer fyra eller låt nummer fem om det inte är nummer sex...

Det här är en platta som borde haft en utomstående producent, en producent som kunde välja bort ett par låtar och lagt in ett par andra istället, ett par låtar som stack ut och gjorde öronen nyfikna igen. Nu händer det nästan ingenting och det är trist, för Slowburn har så mycket som är bra, så mycket som det kunde bli ett stort och spännande album av. Det blev det inte.

/Rune Häger