Recension
Blind Boys of Alabama, The
Down in New Orleans
(Proper/BAM)

De senaste åren har The Blind Boys of Alabama blivit en angelägenhet även utanför gospelkretsarna. De har nått en bredare rockpublik genom smarta val av covers, musiker och producenter. Det har även lett till en mängd utmärkelser, och framgången är välförtjänt. The Blind Boys of Alabama har funnits sedan 1939. Förstesångaren Jimmy Carter har varit med sedan dess.

Gruppens nya skiva »Down in New Orleans« är, som titeln anger, inspelad i the Crescent City. Det sätter sin prägel på musiken. Allen Toussaint spelar piano i »If I Could Help Somebody«, med pregnans och osviklig känsla för det grundläggande svänget. Vi får en himmelsk duett mellan solosång och piano. Toussaints pianofigurer hörs också i »Down by the Riverside«, så lekfullt lätt interpunkterande stämsången men också frisläppta i ett fräckt solo.

Samspelet med The Preservation Hall Jazz Band i »Uncloudy Day« och »Across the Bridge« sitter likaså perfekt, precis som med The Hot 8 Brass band i »Make A Better World« och den flyktigt och elegant hanterade countrygospeln »I’ll Fly Away«.

Det är två linjer i musiken. Den klassiska jazzen och rhythm & bluesen á la New Orleans blir två motstämmor som driver på men också lyhört lyfter fram den gnista och kristna förtröstan som finns i musiken. Men gästerna tar aldrig över. Sången ger musiken dess puls och uttrycksmässiga kraft. De sånger där The Blind Boys of Alabama enbart kompas av klaviaturisten David Torkanowsky och rytmsektionen Ronald Guerin och Shannon Powell understryker att gruppen inte behöver förlita sig på annat än sin egen och musikens inneboende övertygelse. Gästerna sätter stilmässig lokalfärg. De blir en oemotståndlig dekoration, men de fördjupar inte musiken. Det går inte. Ty The Blind Boys of Alabama är så bra i sig.

»Down in New Orleans«är en fantastisk skiva. The Blind Boys of Alabama har framtiden för sig.

/Magnus Eriksson