Recension
Westerlund, Evan
Howlin’ at the Moon
(Rootsy.nu)

Den tidigare radio-dj:en och före detta hockeyproffset sjösätter sin skiva med en hälsning till »Mr Moon, adventure, big dreams and shooting stars«. Från sin nuvarande bas i Malmö …

Ingen bör sålunda sväva i tvivelsmål om huruvida den här kanadensiske sångaren, låtskrivaren och huvudlöse entreprenören är en obotlig romantiker eller ej. Men det är definitivt till vår fördel att han inte lyssnar särskilt noga till den förnuftets röst som möjligen också finns där inne i honom.

I dessa dagar av skivbransch i fritt fall är det så klart rent vansinne att ta sina egna, surt förvärvade slantar och åka till Nashville för att spela in en skiva. Som man sedan tänker ge ut själv, bara för att uppfylla sin dröm om att göra precis det.

Men vi ska vara glada att den här mannen tog det omöjliga steget. Det är en riktigt, riktigt bra skiva han har kommit hem med. Så bra att ögonbryn kommer att lyftas, både här och där. Så bra att den kommer att få hyllningsrecensioner i No Depression och alla andra forum för den här sortens musik. Och förtjäna det.

Det här låter som en andra eller tredje platta från någon som har varit med ett tag, som lärt sig hantverket, som har gjort något av det, som har något eget att komma med. Rösten övertygar. Den är marinerad i influenser från The Eagles, Steve Earle, Johnny Cash och Toby Keith, men stadigt förankrad i en övertygelse om hur viktigt det är att vara sin egen. Den insikten var förmodligen något han lyssnade sig till under sina tolv år som disc jockey och producent på countrystationer runt om i västra Kanada. Han vet verkligen att man inte har särskilt många sekunder på sig för att få grepp om lyssnarens uppmärksamhet.

Han spelade in i Marty Stuart-kumpanen Larry Marrs studio med ett gäng sedvanligt rutinerade, ända-in-i-sömnen-professionella studiomusiker. Vilket ju sångare och låtskrivare från vår del av världen då och då har gjort, men med högst skiftande resultat. Det som skiljer Westerlunds projekt från de flesta andra försöken är att han har lyckats sätta eld i baken på de där musikerna; de spelar rakt igenom som om de verkligen ända in i själen bryr sig om hur det i slutänden ska låta på skivan. Inspirerat, hungrigt, själfullt och smakfullt. Man undrar onekligen med vilka medel han skakade liv i dem.

Jag tror det enkla svaret är att de överrumplades av kvaliteten på hans låtar. Han skriver med fötterna stadigt förankrade i traditionen, men med extra tyngd på det ben som faktiskt vill och månar om att musiken ska ta sig in på dagens försäljningslistor. Det är väldigt välskrivet, med säker känsla för hur man med sångbara refränger, snygga ordvändningar och omedelbara »hooks« får lyssnaren att vilja höra låten igen och igen. Hälften av låtarna på plattan – närmare bestämt »I Miss You«, »We Got A Little Somethin’«, »Ghost Riders«, »Top Down«, »Here I Am« och »Never Satisfied« – skulle omedelbart kunna förvandlas till superstora Nashville-hits om de sattes i händerna på rätt producenter och sångare.

Vägen dit är lång, och säkert krångligare än vad den gode Evan just nu vill höra, men samtidigt verkar han så besatt av det här att han mycket väl kan lyckas ta sig dit på ren och skär vilja.

Och den här mannen får yla mot månen så mycket han vill, bara han fortsätter att skriva så här bra låtar.

/Lennart Persson