Recension
Blandade Artister
Poem, ballader och lite blues. Återbesöket
(Amigo)

Ganska precis 37 år efter de sessioner som resulterade i Cornelis Wreeswijks dubbel-lp »Poem, ballader och lite blues« går en yngre generation artister under ledning av Nina Ramsby in i studion för att upprepa projektet. Det är vanskligt. Den ursprungliga skivan rymde åtskilligt som var improviserat. Ska man återskapa improvisationerna eller arbeta i samma anda? Hur ska man övertyga alla de gamla lyssnarna om projektet? »Poem, ballader och lite blues« är trots allt en av de där skivorna som fått ett definitivt värde hos de trogna lyssnarna.

Jag misstänker att det var därför redaktör Olsson tyckte att jag skulle skriva om »Poem, ballader och lite blues. Återbesöket«, som den nya versionen kristnats. Jag gillar ju inte Cornelis Wreeswijk. Jag har ingen uppfattning om hur det skall låta, inte mycket till uppfattning om hur det lät heller för den delen. Och, ärligt talat, jag bryr mig inte om hur det nya förhåller sig till det gamla. Det har annars varit det perspektiv som styrt recensionerna av skivan. Somliga tycker återbesöket var lyckat, andra att det var mindre lyckat. Men det viktiga har lik förbaskat varit hur det hela nu låter i förhållande till hur det en gång lät.

Allltnog, det låter inte så illa. Vissa saker är oerhört bra, och det tvärtemot vad som sagts. Många har till exempel haft invändningar mot Sofia Karlssons tolkning av Wreeswijks tolkning av Gustaf Frödings dikt »Ett gammalt bergtroll«. Det blir för ljuvt, för huldrelikt, har det hetat. Och? Det finns en vekare, innerligare, vädjande sida hos trollet i Frödings dikt. Det är den sidan som tolkas av Sofia Karlsson, där Wreeswijk gjorde motsatsen; jo, den sången minns jag nog.

Jag har också ett tydligt minne av Wreeswijks primitiva machismo i »Sonja och Siw«. Hur hanterar man denna idag? Man kunde låta Stefan Sundström ta hand om den, Ramsby och Göran Petersson (Amigos huvudproducent) låter Miss Li tolka sången. Miss Li har en av de bästa rösterna i dagens svenska popmusik, och hon använder större delen av sitt register. Hon börjar i ett mjukare utryck, men brutaliserar sitt utspel. Jag är inte helt övertygad, ibland blir det för onyanserat, men det är naturligtvis den rätta ansatsen. Och Reine Fiskes gitarr och Jonas Kullhammars bastvärflöjt skapar en läcker kakofoni, som på ett lagom tvärt sätt ramar in den allt intensivare sången.

Överhuvudtaget fungerar de lite bryskare omtolkningarna bäst. »Generalens sång« med Annika Norlin blir en fräck popbagatell, kaxig och självmedvetet revisionistisk. Låten är ju ganska töntig, och Norlin och hennes compadres ger den en perfekt bahandling. Martin Hederos cembalosolo minner rentav om Linda Ronstadts »Different Drum« i sin tilltalande struttighet.

Ebbot Lundbergs och Timbuktus version av »Huvudlösen för aftonen« hör också till de mer övertygande spåren med frän växelsång, läckra calypsorytmer, ettrig gitarr från Fiske och frijazzigt glada improvisationer av Jonas Kullhammar. »Morbror Frans« får också en kul behandling av Moneybrother.

Men projektet är ojämnt. Nicolai Dunger och Christian Kjellvander tar i så de spricker av konstlad själfullhet, Ane Brun misshandlar Bellman, och Britta Persson låter bara illa i »Hajar’u de då Jack?«. Och att låta Kristina Lugn recitera Wreeswijks mediokra dikter är naturligtvis ett exempel på hur genialiteten å det grövsta kan missbrukas. Även i övrigt pendlar mycket på samma sätt mellan det försumbara och förargelseväckande.

Så, var hamnar vi? Cornelis Wreeswijk för en ny generation. Ja, förmodligen. Ett klassikervordet album i ny tappning för gamla lyssnare? Ja, kanske. En skiva i egen rätt? Ja, definitivt. Är det bra? Nja. Ett halvt återbesök hade kunnat vara hur bra som helst, förutsatt att urvalet varit det rätta. Hela återbesöket är dock värt respekt. Idén är djärv, försöket värt att göra.

/Magnus Eriksson