Recension
Nichols, Joe
Real Things
(Hump Head/Universal)

I titelspåret på sin nya skiva »Real Things« förklarar Joe Nichols sin kärlek till det äkta i tillvaron. Det är hårda trägolv, kall öl, hembränt, den första förstulna kyssen, fiskar som kämpar mot och regniga dagar som gjorda för älskog. Ljudbilden är luftigt avklarnad med akustisk gitarr, diskret rytmmarkering och Mac McAnallays resofoniska gitarr.

Sången ger ett grundackord för Joe Nichols musik. Han är en countrytraditionalist, men en som aldrig förfaller till det krampaktiga eller maniererade i sina försök att anknyta till traditionen. Han sjunger med mjukt vibrato, och hans baryton blir det perfekta redskapet för att tolka countrymusikens traditionella värden.

Joe Nichols har ett par skivor bakom sig. Han har redan tidigare framträtt som en företrädare för den nya traditionalismen i Nashvilles herrklubb. Men han är ingen hårdför och konsekvent honky tonker som Toby Keith, ingen ekvilibrist som Brad Paisley och ingen mjuk traditionalist som Alan Jackson. På ett inkännande sätt förenar han snarare skilda tendenser i countryns traditioner, men utan att det någonsin blir utslätat. Joe Nichols är sin egen.

Även när han något drar upp tempot, som i den för countryn så typiska drömmen om en annan tillvaro som kommer till uttryck i »Comin’ Back in A Cadillac« med Paul Franklins flyhänta steel och Brent Rowans stilrena honky tonk-gitarr, är stilintegriteten total.

Och om han vill, kan Joe Nichols också göra mer stilren honky tonk. I »Let’s Get Drunk and Fight« levererar han en arketypisk hellraising-text, men det musikaliska uttrycket är mjukare, mer avrundat, även om Franklins steel och J T Corenflos och Brent Rowans gitarrer ger en del taggigare konturer.

En av skivans övriga höjdpunkter är Joe Nichols duett med Lee Ann Womack i Blaze Foleys »If I Could Only Fly«, där Nichols understryker melankolin med ett väl behärskat Merle Haggard-vibrato, dock utan att konkurrera med Haggards version; Nichols lägger sig snarare vid sidan av den, visar att han tagit ställning till den och integrerar den i sin egen tolkning.

Det understryker Joe Nichols konstnärligt reflekterade förhållande till countryns traditioner. Så är han också en av de bästa sångarna i dagens Nashville.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify