Recension
Peter Gran Band, The
The Peter Gran Band
(Dusty Records)

Vad är problemet?

Uttrycket fanns inte i den forntid jag senast anmälde musik.

Men när jag nu åter gör det och har lyssnat ett antal varv på The Peter Gran Band kommer detta nytida uttryck upp.

För det är ju ganska bra och här och där bra men ändå blir det jaha.

Så vad är problemet?

Jo, att Peter Gran ska bevisa mer än att skaffa egen identititet.

Det finns de som säger att mångsidighet är lika med kunnighet. Men när de röda trådarna aldrig knyts samman kan aldrig så mycket skicklighet ersätta innerlighet.

Peter Gran har spelat med Pilgrim och är med i ett tangoband och själv verkar han vela mellan rock och folkmusik.

Pilgrim för den som minns är ett svenskt ny-countryband - jag vägrar skriva americana för americana görs i USA och kan som mest fungera här som förebild. Deras debut-CD var en härlig hyllning till den klassiska brödra- och duosången vi känner från bland annat Louvin Brothers. Härlig, men också naiv, som avståndspasticher lätt blir.

Pilgrims platta finns på Dusty Records, så också The Peter Gran Band.

Dusty Records har blivit ett nav för svensk ny-country. Den som står i motsats till gammelcountryn vars krav på exakt reproduktion fått oss att tro att svensk country är lika med marknadstönteri med revolverbälte.

Inga jämförelser i övrigt, men göteborgska Dusty Records påminner om Stiff Records. Goda vänner gör plattor, ibland bara för kul, goda vänner medverkar på varandras plattor, cirkeln snurrar internt och man kan undra för vem plattorna görs.

Troligen för de som älskar och för de som känner igen, i den här americana-hypen finns också ett krav på trygghet, man ska känna igen musiken.

The Peter Gran Band breddar Dusty Records utgivning, bort från den svenska nycountryn och samlarnas krets.

Plattan är som redan beskrivits inte oäven. För numera vet alla inblandande hur det ska låta, var ett piano ska ge Floyd Cramer-färg, var ungflicksstämmor ska ge bortombergenkänsla, var gitarr ska kollidera med banjo och så vidare.

Allt är skrivet av Peter Gran. Som tyvärr i mycket imiterar. Det blir lite lätt bluesstök, lite sydstatsrock, lite irländskt, lite John Prine-färgat, lite för mycket Neil Young och då inte heller bra Neil Young. När Peter Gran i »In early May« sjunger »...for the summertime...« görs det så att direkt känns Zombies närvarande.

Möjligen hör man det man vill höra och kanske är jag strängare än behövligt. Men - när texterna blir mångordiga och raderna långa räcker Peter Grans röst inte till. Då liknar den ett mycket krympt John Lennon-omfång som snubblar fram i brådska.

Säkrast känns bandet i »Two-timing darling«, som kanske är något som aldrig fick plats på Pilmgrims platta. Här fångas ljuvheten så exakt att vetskapen om att det här gjorde Carter Family hundra gånger om, det glöms bort.

Hur The Peter Gran Band är på scenen vet jag inget om och kanske blir plattan säljsuccé och får ljuva rader överallt utom här. Desto bättre och gratulerar i så fall.

Fram till den stunden ger dock inledande »What the hell (am I doing here)« uttryck för vad The Peter Gran Band ska fråga sig. Just nu.

/Frank Östergren