Recension
Steeldrivers, The
The Steeldrivers
(Rounder)

Det räcker inte med en genial fiddler och några vänliga booklet-ord av den alltid lika välvillige Tim O’Brien för att det skall bli bra bluegrass. När Tammy Rogers och Mike Henderson från Dead Reckoning-kollektivet slår sig ihop med sångaren Chris Stapleton, basisten Mike Fleming och banjoisten Richard Bailey under det lagom opportunistiska gruppnamnet The Steeldrivers blir det onekligen både driv och stålhårda kanter, men föga av den vokala nyansering och det instrumentala kunnande som utmärker all kvalificerad bluegrass.

Visst kan man, som Tim O’Brien gör, tala om Stapletons »astonishing East Kentucky vocal growl«, men man kan också häpna över hur illa och ofokuserat Chris Stapleton sjunger. Naturligtvis har det inte heller någon betydelse om dennes »growl« kan identifieras som East Kentucky-specifikt, det blir inte bättre för det. Dessutom vimlar det av sångare från östra delen av Kentucky som sjunger med både kraft och klarhet, med själ, övertygelse och rik nyanseringsförmåga; kraften behöver inte uppnås på bekostnad av andra värden.

Det innebär att Steeldrivers-projektet slår helt fel, fast det kunde blivit bra. Ty Tammy Rogers, den enda i gruppen med artistiskt trovärdig bluegrassförankring, utvinner som vanligt en närmast ofattbar rikedom av klanger, stämningar och lyhört understrukna känslovalörer ur sin fiol. Mike Henderson lyckas då och då finna en uttrycksmässig balans i sitt mandolinspel, även om han oftast plottrar sönder det hela med i ett alltför högt uppdrivet tempo. Mike Flemings och Tammy Rogers stämmor sitter också perfekt. Och sångerna håller sig på en anständig bluegrassnivå.

Det kunde alltså blivit bra, men Chris Stapletons sång och Richard Baileys banjo desavouerar projektet. Stapleton genom sina tillkämpat robusta attityder, Bailey genom ett alltför tungt och hårtplonkande driv. Banjon är ett fundament i den mesta bluegrass, men den kan också rasera det musikaliska bygget om den hanteras alltför tungt och fyrkantigt. När det gäller Bailey efterlyser jag inte större nyanseringsförmåga, utan rätt och slätt nyansering.

Ännu en gång bekräftas den gamla visdomen att vem som helst inte kan spela bluegrass, hur gärna man än vill.

/Magnus Eriksson