Recension
Andrews, Kyle
Find love, let go
(Badman/dotshop.se)

Du vaknar.

Duschar. Läser tidningen och dricker kaffe. Frukost, sedan snus. Känner att det är ännu en morgon utan mål, utan mening.

Du funderar på varför.

Du lämnar köket och smyger till stereon. Rör bland skivorna som kommit med posten. Fastnar, precis som på nätet häromkvällen, för ett ljusblått omslag. En bild där en streckgubbe med fallskärm är på väg mot sin död, mot hajens gap. Och ändå har den barnsligt ritade figuren ett leende på läpparna.

Du undrar varför medan du trycker på play. Efter ett tag är du fast. Vet att du känner igen albumets andra låt, »Get mad«, men kan inte placera varifrån eller varför.

Sedan kommer tankarna: vem är denna Kyle Andrews? Varifrån kommer han? Hur kan det komma sig att du handlöst har fallit för hans musik efter en lyssning?

Du kopplar upp dig. Hittar hans dåligt uppdaterade hemsida. Läser att Kyle Andrews ursprungligen är från Chicago, men nu bor i Nashville. Att han har släppt ett album tidigare, »Amos in Ohio«. Du lyssnar på några av låtarna från denna skiva, placerar en anteckning i bakhuvudet om att du även ska köpa debuten, fast att du är övertygad om att »Find love, let go« är bättre, mer sofistikerad och inte lika pubertalt inåtsträvande.

Och så läser du att Andrews var förband på Josh Rouse senaste turné och tycker att det är helt självklart med tanke på vad som lämnar högtalarna.

Du tar dig an Andrews hemsnickrade inspelningar ännu en gång senare på eftermiddagen. Fortfarande finns det något spännande, ett kittlande tilltal som får dig att höja volymen en aning och stanna till nästan andlöst.

Du vrider och vänder på Andrews ord i stillsamma »Lack luster love«, du grubblar på vad i »Flat city« som går att applicera på ditt eget liv. Du fortsätter att lyssna, fortsätter att påminna dig själv att detta är varför du älskar popmusik; känslan av att kastas huvudstupa in i någonting personligt som inte är ditt men ändå någonting som reflekterar vad du känner just då eller har känt tidigare.

I sängen, på kvällen, undrar du om du har rätt, att det kanske kan vara så att dessa sju låtar är som manuskript till historier som aldrig skulle berättas.

Du somnar.

Vaknar. Tittar på personen som sover bredvid dig. Hon som du älskar.

Du duschar. Läser DN och dricker kaffe.

Sedan äter du frukost och lägger in en snus.

Och känner att det är ännu en morgon utan mål, utan mening.

/Mattias Bergqvist