Recension
Burning Spear
At Studio One
(Soul Jazz Records)

Han är inte Jamaicas störste sångare. Långt därifrån. Rent röstresursmässigt så käkar Gregory, Pipe Matthews och John Holt honom i en enda rask tugga. Det är nåt annat med Burning Spear. Någonting mer än rösten. Konsekvens, integritet, ärlighet. Sådana där jobbiga ord som föräldrar, livspartners eller politiker brukar använda när de ska ljuga om jobbtillfällen, otrohet eller uppfostran. Konsekvens, integritet, ärlighet. Sånt har Burning Spear lastbilar fulla av. När jag intervjuade honom för något år sedan så kallade han mig ’sir’. Jag fick be honom sluta: »Det är jag som ska kalla er ’sir’, Mr Rodney«.

Så Burning Spear är alltså inte Jamaicas bästa sångare? Det brukar sällan betyda något. Att vara en av de sämsta sångarna på den lilla ön räcker långt. Då slår man nio tiondelar av resterande lands sångare på fingrarna. Det Brinnande Spjutet är inte heller en så utpräglat singel- eller låtbaserad artist som nästan alla andra jamaicanska sångare. Hans skrivande kräver lång tid att bre ut sig. Saker och ting måst få ta tid. Han är något så unikt som en jamaicansk albumartist. Kanske den enda av den gamla stammen, bredvid Marley då.

Burning Spear gräver där han står. Har alltid gjort det. Han letar inte bakåt; låter sig knappt inspireras. Han letar inte framåt; är inte intresserad av det som komma skall. Han bekymrar sig bara om spaden han har i handen och marken därunder honom. Han har, krasst uttryckt, gjort samma sorts låt i snart trettio år nu.

Alla de här inspelningarna är gjorda i Studio One. Innan Winston Rodney blev den jamaicanska musikens mest egensinniga örtrökare. Innan de självsvåldiga besluten. Innan det Tranströmer kallar »de oåterkalleliga valen«. Musiken är gisten; låter ålderdomlig. Man kan räkna årsringarna. Det doftar som i en vedbod vi hade på landet när jag var liten. Det har inget med urban musik att göra. Inget med klubb, neon eller myller av folk att beskaffa. Låter mer som när vinden slår i uthusdörren. Som den tunga sömnen hos ett djur. Som stjärnors flykt över öppen himmel. Eller som Lennart skrev i ett gammalt nummer av Pop: »Musiken är milt sagt hypnotisk«.

»At Studio One« samlar de finaste låtarna från de två album som Burning Spear gjorde för Coxsone Dodd i början av sjuttiotalet; »Presenting« och »Rocking Time«, samt några extra 45:or. Det är extraordinär musik. Jag förstår inte hur man kan levat utan den.

/Tony Ernst