Recension
Rydé, Anne-Lie
I hela mitt liv
(Lionheart)

Inom loppet av en vecka levererar skivbolaget Lionheart såväl en av årets svenska schlagerbesvikelser som en glad överraskning. Shirley Clamp har gjort några av de senaste årens mest effektiva och melodiskt förföriska schlagrar, »Min kärlek« och »Att älska dig«. Förra året kom dessutom hennes skiva med covers och översättningar av svenska poplåtar, på sätt och vis ett legitimeringsförsök utanför schlagermarknaden, men den räddades av att den begåvade schlagersångerskan Shirley Clamp trängde igenom. På nya skivan »Tålamod« framför Shirley Clamp softad och snäll soul. Soulmusiken är våra dagars finpop, och skivan understryker den kälkborgerliga och fullständigt onödiga legitimeringsprocess som än mer fjärmar Shirley Clamp från den musik hon är bäst på.

Samtidigt överraskar Anne-Lie Rydé med smakfull popmusik med schlagertouch. Annars tycker jag att Anne-Lie Rydé är överskattad; hon var bra som bakgrundssångerska i Raj Montana Band i början av åttiotalet, men som pop- och schlagersångerska i egen rätt har hon varit medioker.

Men så kommer då skivan »I hela mitt liv«. Utspelet är återhållet, blott någon gång spricker rösten i ett mer dramatiskt utspel eller i oväntade tonhöjningar. Anne-Lie Rydé sjunger lågmält, men med övertygelse i en sparsmakad och luftig inramning bruten blott i enstaka, tyngre låtar. Typiskt nog är cellon ett av de instrument som tydligast definierar ljudbilden. Och när Anne-Lie Rydés röst någon gång tycks glida in i elgitarren skapas en fräck brytning.

Jag antar att något tidsmetafysiskt popsnöre i pressen kommer att hävda att soundet är »daterat«, för att använda den nusvenska anglicism som ständigt återkommer när något sägs låta som något från något tidigare timat skede, eller svunnet årtionde.

Men strunt i det. Anne-Lie Rydé övertygar med anspråkslöst utspel och bärkraftiga melodier. Att Michael Westerlunds texter innehåller ett eller annat, eller egentligen ganska många, grötrim må vi förlåta.

/Magnus Eriksson