Recension
Hellberg, Nisse
En tiger i tanken
(Amigo)

Ja, jag vet, den här recensionen kommer några veckor för sent. Men det må väl vara hänt? Imperfekt är Nisse Hellbergs tempus, det tillbakablickande är hans modus och en frustande vitalitet och glädje hans attityd. »En tiger i tanken« kallar Nisse Hellberg sin nya skiva, med en reklamslogan som Esso använde i slutet på sextiotalet. Och stilen är rockabilly, precis som på förra årets fantastiska skiva »Snackbar blues«.

För egen del tycker jag att de här två skivorna överträffar allt som Nisse Hellberg gjort med Wilmer X. Rockabillyn, lagom anpassad till vår tid, blir den slutliga syntesen, eller målet som Hellberg sökt i trettio år. Hans röst kan lätt bli pressad i en tyngre rockinramning, men kompad av blott gitarr, ståbas och trummor rullar Nisse Hellberg fram obesvärat och med den allra självklaraste lätthet och auktoritet. Och ju lättare kompet blir, desto bättre kommer Nisse Hellberg egensinniga låtskrivande till sin rätt; det visste vi redan från Wilmer X.

Den här gången får vi också enbart hellbergska original; inga läckra covers som förra skivans »Lyckliga gatan«, »Trettifyran« och »Blues håll dej undan från mitt hus«. Men låtskrivandet är på topp: fokuserat, fräcka ackordsgångar, melodier som sätter sig direkt, texter skrivna med glimten i ögat och stilbriljans.

På »Snackbar blues« fick vi den ultimata hyllningen till det inferno som kallas vinter, »Grön december«. Nisse Hellberg fortsätter på sin vintertrötta linje med »En doft av läder«, som inte är en blinkning till Magnus Uggla utan en ljuvlig betraktelse om den stundande vår då bollen på nytt kommer i luften. Och »Annorlunda virke« inventerar de politiska ämnen som Nisse Hellberg kunnat skriva låtar om - om blott han vore av annorlunda virke. Men som varande av det virke han är, får han naturligtvis in de stötar mot samtiden som han skulle fått in om blott han vore av annorlunda virke. Det är suveränt. Och ingen annan än Nisse Hellberg kunde göra en läckert flyktig melodi om Spillepengen, soptippen »här utanför stan«. Vilken stad det handlar om behöver Nisse Hellberg aldrig förtydliga. Hos honom är Malmö en än givnare storhet än hos Jacques Werup.

Musik och text bildar en helt naturlig helhet. Kompet flyter fram lätt, som den självklaraste sak i världen; med tungt driv när det behövs, smäktande eller lekfullt när så krävs. Rytmkompet studsar fram bakom Nisse Hellbergs röst, och Janne Lindén dekorerar med fräcka gitarrlinjer och kärnfulla solon.

Den som vill kan också ägna en kväll åt att identifiera lånen, ibland mer än de tre takter som Rock-Fnykis sa var tillåtna, i »Små små steg« och instrumentalen »Caravelle«.

»En tiger i tanken« är alltså en glimrande skiva. Det enda jag inte riktigt förstår är tacket till Will Ferrell. Han kan visserligen vara fruktansvärt rolig (som på sitt framträdande på en studentafton i Lund i juni), men det finns ibland något glyttigt hos honom. Och glyttig är inte Nisse Hellberg. Bara sanslöst fräck.

/Magnus Eriksson