Recension
Hoffsten, Louise
Så speciell
(Border Music)

Louise Hoffsten ger ut sin första skiva på svenska på tio år. Då handlade det om folkvisor och skillingtryck, nu skriver hon själv och tillsammans med Peter LeMarc.

De flesta texterna kretsar kring kärlekens olika uppenbarelseformer. De uttrycker tillgivenhet och förtröstan men även extatisk förälskelse och sexualitet. Och i någon sång fångas avskedet. »Lämna mig varsamt« varierar countrymusikens gamla motiv vandra-baklänges-så-det-ser-ut-som-om-du-kommer, fast på ett innerligare och naket vädjande sätt. Det är som om Louise Hoffsten i sin sång lägger allt på ett bräde; sången andas insikt och oundviklighet, men också en längtan som omedelbart griper tag om lyssnaren.

De flesta texterna håller samma höga klass. I »Min bästa sång« tolkar Louise Hoffsten suveränt desperationen och vanmakten i ett förhållande där den ena famlar och den andra vädjar, som i ett sista försök att övervinna tystnaden som sänker sig. Och i »Mycker mer och lite till« ringar Louise Hoffsten känsligt in självutgivelsen i samlaget och sårbarheten efteråt.

Musikaliskt dominerar de tillbakalutade attityderna eller en stillhet av förtätad intensitet. Ljudbilden är genomgående luftigt avskalad, där varje ton, varje instrument sätter ett distinkt avtryck. I flera spår närmar sig Louise Hoffsten en nertonad sydstatssoul med tät sång, läckra blåsriff och breda klaviaturmattor. Bengan Blomgrens långsamma bluessolon och vinande slide ger ytterligare kontur åt det spåret i musiken. Och när stämningen skall bli än tätare står en stråkkvartett redo. Men ibland går Louise Hoffsten åt motsatt håll, som i »Slätten« där hon gör lätt och elegant studsande rockabillyblues i Nisse Hellbergs anda.

»Så speciell« kallar Louise Hoffsten sin nya skiva, och visst är den speciell. Louise Hoffsten övertygar helt på svenska. Instrumentalt är det ypperligt, men sången och musiken bildar också en organisk helhet, där varje del integrerar och formar varandra. »Så speciell«: det ger även en beskrivning av Louise Hoffsten.

/Magnus Eriksson