Recension
Johns, Sara
Big Love in A Small Town
(BNA/SonyBMG Nashville)

Vi får nog gå tillbaka tio år, till 1997, för att hitta en lika övertygande countrydebut som »Big Love in A Small Town« med Sara Johns från Pollard, Kentucky. Då debuterade Lee Ann Womack med en samling weepers av klassisk dignitet och Sara Evans med stilren honky tonk genomsyrad av countrymytologi.

Sara Johns gör både och. Hon anknyter till sångerskor och låtskrivare som Loretta Lynn och Tammy Wynette, för att ta de två som blivit de emblematiska, men inte nödvändigtvis sanna, motpolerna. Men vi finner också samma genomreflekterade förhållande till traditionen hos Sara Johns som hos till exempel Patty Loveless. Hon har inte ett naivt förhållande till hjältinnorna; Sara Johns placerar in sin musik i en tradition, skriver och sjunger i samma anda som förebilderna men också i förhållande till dem.

Till en början dominerar up tempo-låtarna. Öppningsspåret »When Do I Get to Be A Woman« är ett blue collar-feministiskt anthem i en stil som går tillbaka på Loretta Lynn och som flitigt exploaterats av unga sångerskor de senaste tjugo åren; det är bland annat därför som den kommersiella countryn är samtidens mest konsekvent feministiska populärmusik. Nästa spår, »If You Could Hold Your Woman«, är en uppgörelse med den machistiska spritkulturen, fast mer ironisk och godmodigt gycklande än tragiska mästerverk som Martina McBrides »Cheap Whiskey« och »Here I Am« med Patty Loveless.

Tredje spåret, »A Lot to Let Go Of«: den stolta kvinnans ruelse över att hon släppte något som kunde blivit hur bra som helst; ånyo en omvändning av countryns könsstereotyper där det är kvinnan som drabbas av sin istadighet. Fjärde spåret »Baby My Heart« är en stark ballad där Sara Johns återkallar en proletär uppväxt (»My roots run deep down a dirt road«) som gjort henne självständig, men sången uttrycker också ömhet och sårbarhet. Och sedan kommer den traditionsenliga hyllningen till småstaden på USA:s baksida (eller dess egentliga centrum), »Big Love in A Small Town«, vinklad med fantasi, ironisk elegans och gott humör.

På halva skivan täcker Sara John in de flesta klassiska uttrycken för countrykulturen. Hon vinklar dem ytterligare och får även med en fräck kommentar till den felslagna kärlekens, eller erotiska attraktionens, förbannelse i »He Hates Me«, ett kärleksminne laddat av vemod och återhållen sexualitet i »Touch Me« och en barndomsinteriör av Dolly Parton-dimensioner i »Muddy Water« (där även melodin är vintage Parton).

Och allt ramas in i suveränt stilrena countryarrangemang. Russ Pahl, Paul Franklin och Mike Johnson slänger iväg expansiva steelackord och snygga dobrolicks en masse. Larry Franklins fiddle ligger hela tiden på lur, för att lyfta fram melodin eller för att höja uttrycket till än högre nivåer med lekfullt pregnanta inpass. Kenny Greenbergs och Pat Buchanans gitarrer hugger med honky tonk-traditionell finess.

Så bildar text och musik en organisk helhet, en helhet som ner i minsta detalj andas både stark traditionsmedvetenhet och absolut stilintegritet. Sara Johns har en kraft och udd i rösten, som uttrycker både självmedvetenhet och sårbarhet, och en bärkraft som gör melodierna rättvisa. Alla sångerna är original, co-writes som visar att Sara Johns inte blott är en fantastisk sångerska, utan också en personlig låtskrivare.

Som vanligt görs den bästa countryn i Nashville. Där vårdas traditionen, men också insikten om hur en till sitt själva väsen kommersiell musikform förändras med bibehållen värdighet och integritet.

/Magnus Eriksson