Recension
af Ugglas, Peder
Beyond
(Opus3)

I februari år 2005 kom Peder af Ugglas solodebut »Autumn Shuffle«, som det skulle visa sig en av det årets bästa skivor. Men Peder af Ugglas var ingen nykomling, han hade spelat blues och gjort filmmusik, varit studiomusiker och ljudtekniker. Men så var det dags att debutera i eget namn. Det skedde med musik genomsyrad, eller genomslirad, av tillbakalutade stämningar, musik som var maximalt smakfull och virtuost behärskad i Ry Cooders efterföljd, alltså den Ry Cooder som brandskattat de nordamerikanska musiktraditionerna mer än den Ry Cooder som räddat kubanska musiker från fattigdom och glömska.

Och nu kommer Peder af Ugglas andra skiva, »Beyond«. Den är lika bra. Det finns en kontinuitet mellan skivorna. Musiken är fortfarande bluesbaserad, men inslaget av nordisk folkton, mer som känsla och atmosfär än direkt identifierbara element dock, har blivit påtagligare. Den här gången finns det inte heller något blås på skivan, däremot en del tramporgel för att ge atmosfär och stadga. I ett stycke som »Mist« närmar sig Peder af Ugglas dessutom den klassiska gitarrepertoaren.

Men hans slidespel står i centrum. Peder af Ugglas har en skarpslipat lyrisk ton och knivvass nyanseringsförmåga. Han skapar målerisk stämningsmusik men kan också vina till i mer intensiva och frenetiska vändningar.

Fyra stycken anknyter till Vilhelm Mobergs emigrantepos. Där öppnar Peder af Ugglas med några svindlande vackra slidetoner, känsligt uthållna och fyllda av komprimerad uttryckskraft. De speglar också i all sin omedelbarhet och nakna kraft Peder af Ugglas estetik. Han sparar på tonerna, låter musiken långsamt ta form hellre än tränga på och låter pauser och tystnad bli integrerade delar av ljudbilden. Det skapar sådan förtätning och koncentration att man nästan hör den kniv som många av bluesens slidepionjärer använde; så vasst blir uttrycket.

Men ibland är anslaget tyngre, som i »Exile«, det andra emigrantstycket. Det slår på så abrupt att den mobergska ödestyngden mäktigt manas fram och musiken får starkt episka kvaliteter. Det är också uppenbart att Peder af Ugglas musik inspirerad av Mobergs romaner och, antar jag, Jan Troells mästerliga filmatiseringar är långt kongenialare med Mobergs berättarkonst än Björn Ulvaeus och Benny Anderssons nationalmytologiska produkt »Kristina från Duvemåla«, vilken sägs vara baserad på samma romansvit.

Peder af Ugglas följer upp »Autumn Shuffle« med ännu en fulländad skiva. Och den som samlar på referenser kan notera att det korta stycket »Jag« aktualiserar några melodifragment från Louvin Brothers »The Christian Life«. Mer pretentiösa skribenter än jag skulle möjligen sagt att Peder af Ugglas ”dekonstruerar” sången, men det handlar nog mer om toner som smugit sig på - någonstans ifrån - och pekar på något bortom sig själva, »Beyond«. En skivsamling där Peder af Ugglas två skivor saknas kan aldrig bli annat än ett utkast.

/Magnus Eriksson