Recension
Currie, Justin
What Is Love For
(Rykodisc/BonnierAmigo)

En av höstens finaste plattor har anlänt lite obemärkt. Justin Currie har hållit en väldigt låg profil sen sista albumet med Del Amitri bortsett från några hobbyprojekt som han gjort lite med glimten i ögat. Det känns helt rätt att han valt att ta steget fullt ut och satsa på egen hand för det har varit lite utförsbacke sen Del Amitri stod på topp i slutet på 80 - talet och en liten bit in på 90 -talet. Inte dåligt på något sätt men glöden hade falnat.

»What is love for?«, Justin Currie ställer sig den frågan och han letar febrilt efter svar som inte är alldeles lätta att finna. Men har man brännt sig lite i kärlekskarusellen finns det mycket att borra ner sig i här och han lyckas skapa stämningar som träffar mitt i prick. Sångerna är fyllda med melankoli, svårmod och eftertanke som framkallar bilder som finns gömda längst inne i själen. De är ett perfekt sällskap i höstrusket när mörkret faller på och gör sig väldigt bra när man vill kura ihop sig i soffan, tända några ljus och trösta sig med ett glas rött vin.

Låtarna är skrivna på akustisk gitarr eller piano som utgångspunkt, tempot är lågt och det är en liten grupp musiker som hjälper till att stötta upp materialet med bas, elgitarr, trummor och i några nummer med lite blås som förstärkning. De utsmyckas ibland med utsökta stråkarrangemang som smyger fram på tå och smeker en lite försiktigt på kinden. Melodierna är välskrivna, refrängerna sitter där dom ska och Justin Currie har det där lilla extra som gör att han snabbt lyckas med att få musiken att fastna i medvetandet. Det är bara luta sig tillbaka, trycka på play knappen och njuta av en röst som är väldigt innehållsrik, fylld med passion. Den får detta eminenta album att lyfta sig ytterliggare ett snäpp och nästan nå magiska höjder.

För att sammanfatta det hela så är troligen »What Is Love For« den starkaste samling låtar han skrivit men det får framtiden utvisa. Tanken har varit att skapa något i samma anda som »Plastic Ono Band« och »Nina Simone & Piano« och det har han lyckats bra med. Riktigt ända fram till dessa klassiker når Justin Currie inte, men nära nog och det är ett gott betyg.

/Johan Annetorp

Lyssna på Spotify