Recension
Jimmy Sturr and his Orchestra
Come Share the Wine
(Rounder)

Vem kommer på idén att göra ett fräsande polkaarrangemang med stötiga trumpeter, insmickrande saxar och sprittande dragspel av det gamla plågoriset »Dominique«? Och vem kommer undan med det? Det finns nog bara en, och det är Jimmy Sturr.

Jimmy Sturr öppnar sin nya skiva »Come Share the Wine« med en lagom inställsam och hurtfrisk sak, »Dancin’ with Rosie«, med perfekt balans mellan blåssektionen och dragspelen, fyllt av oförfalskad glädje och ett allt avväpnande sväng. Som nummer två får vi sedan »Dominique«, en av de värsta sånger jag vet men lik förbaskat sitter jag med ett fånigt flin och stampar takten och funderar på att dra runt med min arma hustru i en polka genom lägenheten. Det är, rätt och slätt, fruktansvärt bra. Det blir inte sämre av att den charmerande sångerskan med det underbara namnet Gennarose i nästa spår tröskar genom allt som påstås vara farligt för oss (nikotin, kaffe, gin och tonic), för att landa i slutsatsen att ingen säger att det är farligt med polka; man kan både »eat, drink, and even smoke a polka«.

Gennarose hörs också i en duett med saxofonisten och sångaren Johnny Karas i balladen »Come Share the Wine« med snygg melodi och tidlösa danshalls- och swingstämningar. Variationen är som vanligt sanslös, även om vi den här gången inte får några country- eller rockklassiker, mer än några snuttar från »The Battle of New Orleans« som fogats in i ett annat nummer. Men det gör inte så mycket. Det vi får är gott nog och långt mer därtill. Och det viktigaste, det blir aldrig töntigt eller buskissrtat. Allt är underordnat ett funtionellt syfte. Det handlar om dansmusik, om polkor att dansa till natten igenom.

Men man kan aldrig lura en pardansande publik. Svänget är omutligt, liksom precisionen i arrangemangen. Det är musik med själ, finess, humor och kärlek. Det är alltså helt oemotståndligt.

/Magnus Eriksson