Recension
Lekman, Jens
Night falls over Kortedala
(Service)

Tidigare: Förvånad över sakernas tillstånd, förvånad över att musiken tystnade, över att spänningen var borta, att nyfikenheten dött, att orden fastnat i halsen.

Nu: Överrumplad. Åter igen.

Ute regnar det, inne är luften kvav. Natten har blivit morgon och jag ser varken fördelar eller nackdelar med det ena eller det andra. Kaffet börjar bli kallt, några tankar på frukost existerar inte. Och jag tror jag vet, men blir lika överraskad varje gång. Tror att jag vet hur jag mår, hur jag borde känna, vad som förväntas av mig. Fast hur hemskt situationen än är känner jag just nu endast påpasslig glädje över att Jens Lekman, 26, är den som sjunger för mig.

Lekmans röst har nämligen en inbyggd verkan som alltid pekar uppåt, som för glädje med sig hur mycket sorg och leda som än finns skrivit i texthäftet. I rösten finns även samma slags patos som hos Scott Walker, den där speciella egenskapen som känns som knivar och kramar samtidigt. Och den har Jens Lekman haft sedan den första vinylsjuan, den har följt honom på alla hans låtar och denna egenskap kommer han förhoppningsvis aldrig att förlora.

Det som utgör en skillnad mot tidigare är att de få procent som saknats musikaliskt nu har sprungit ikapp och tillsammans bildat en stark armé av hundra enheter.

»Night falls over Kortedala« är så storslaget orkestrerad, så självsäkert konstruerad att varje sekund känns värd att vända och vrida på. Här finns samplingar, här finns blåsinstrument, här finns stråkar och piano, här finns flygande melodier som vägrar landa. Mixen av olika yttryck, att ett enda album på tolv låtar kan rymma ett så brett spektra men ändå kännas fullständigt naturligt, är imponerade. Det är en collageteknik som får musiken att bli bländande vacker och mystifierande magisk. Men även ett renodlat pophantverk av mästerliga mått.

Så när en lång man med skägg och glasögon startar vad som går att jämföra med en nätsida om allting rootsy år 2038 så är det mycket möjligt att Jens Lekman är den person som kommer att representera det som Dylan representerar nu.

För i Lekmans texter finns det romantiska, det humoristiska, det vardagliga, det melankoliska; allt det som utgör ett liv. Det som känns självupplevt är samtidigt allmänmänskligt. Avsändaren och mottagaren är inte åtskilda utan i stället som en förenad kropp som delar erfarenheter och upplevelser.

Ett gemensamt givande och tagande som utgör essensen i Lekmans alla produktioner.

/Mattias Bergqvist