Recension
Springsteen, Bruce
Magic
(Columbia/SonyBMG)

Efter soloutflykten ”Devils & Dust” 2005 och ”We Shall Overcome: The Pete Seeger Sessions” 2006 har nu Bruce Springsteen parkerat Chevan på mammas gata igen och spelat in ”Magic” tillsammans med sitt E Street Band. Och lite överraskande har han fått ur sig ett väldigt angeläget album. Det är inte helt givet att en artist med en sådan här lång karriär bakom sig, Springsteen fyllde förresten 58 i slutet förra månaden, klarar av att göra en platta som både känns här och nu och som inte lutar sig tillbaka på det trygga och redan hemtama. Karriärtoppen brukar normalt vara passerad för många år sedan vid den åldern.

Men Bruce Springsteen måste ha längtat efter att få göra något nytt och rocka med polarna i The E Street Band igen, för spelglädjen går inte att ta miste på. Det här är faktisk Springsteen och E Street Bands blott andra platta sedan 1984-års ”Born in The USA”. Och ”The Rising” 2002 nådde inte riktigt fram på samma sätt som ”Magic” gör.

Det är na-na-na- och la-la-la-refränger, det där Roy Bittan-pianot som Lundell försökt plankat i decennier, Clarence Clemmons bröl på tenorsax och en ursnygg produktion.

Och inte minst; elva smått mästerliga kompositioner som är överraskande vitala och svåra att värja sig emot. ”Magic” känns som en nystart av en karriär på väg inne åldrandet och som mycket väl kan ge kommande storverk från Springsteen.

/Anders Sundin

Lyssna på Spotify