Recension
Cash, Johnny
The Best of The Johnny Cash TV Show 1969 - 1971
(dvd Columbia Legacy)

Nästan fyra timmar guld, det är vad som bjuds på dubbel-dvd:n från Johnny Cashs tv-show, som sändes över USA 1969 - 1971. Utgåvan har en dokumentär infallsvinkel. Kris Kristofferson och John Carter Cash fungerar som ciceroner, och vi får också kommentarer från artister som gästade programmet liksom från dess hårstylist Penny Lane och Billy Walker, som ledde orkestern. Men musiken dominerar.

Redan i början betonas att showen var ett sätt att ena en splittrad nation när den startade. Å ena sidan den första månlandningen, å andra sidan massakern vid Ohio State och Vietnam-kriget. Johnny Cash visade också sin gränsöverskridande vilja i sin show, eller sin fördomsfrihet; han var i grunden lika färgblind som Elvis Presley. 1969 var countryn fortfarande tydligt regionalt, klassmässigt och etniskt definierad, men Johnny Cash hade gäster som Stevie Wonder, Ray Charles och Louis Armstrong liksom radikala campus-heroer som Joni Mitchell, Neil Young och James Taylor.

Vi får tre typer av musikaliska inslag: Johnny Cash själv, duetter samt gästerna i egen rätt. Det senare blir ibland ganska trist: Stevie Wonder i »Heaven Help Us All«, Neil Diamond i »Cracklin’ Rosie«, rockhistoriens träigaste rytmsektion bakom John Fogerty i »Bad Moon Rising«.

Men duetterna: Johnny Cash och Dylan, Johnny Cash och Tony Joe White, Johnny Cash och Merle Haggard, Johnny Cash och Joni Michell i en säregen version (deras skilda röstlägen stökade till det) av »Long Black Veil«, Johnny Cash och Louis Armstrong i Jimmie Rodgers »Blue Yodel #9« (Armstrong var med på originalinspelningen), Johnny Cash och Pete Seeger i »Worried Man Blues«, Johnny Cash och Linda Ronstadt i Carter Familys »I Never Will Marry«. Allt är magiskt.

Magiska är också familjeinslagen, när Johnny Cash framför gospels med Mother Maybelle och Carter Sisters med Carl Perkins och Statler Brothers i bakgrunden. Magiskt blir det också när Derek and the Dominoes kommer in. Först »It’s Too Late« med gruppen själv, sedan förenas Clapton med Cash och Perkins i en suverän version av »Matchbox«. Cash och Clapton: nästan lika magiskt som det måste ha varit i Filadelfiakyrkan i Stockholm 1976 när Johnny Cash och Göran Stenlund kunde höras ihop, fast då var det helt oplanerat.

Sedan får vi också åtskilligt med Johnny Cash solo. En del av de inslagen skäms av playbacken. Det blir lite komiskt när vi hör June Carters bakgrundssång från »Bitter Tears« i en recitation där en snutt från »As Long As the Grass Shall Grow« ingår. Fast vi får också den första versionen av den då helt nyskrivna »Man in Black«, lite mer trevande men också mer predikomässig än den utgivna versionen; för egen del fascineras jag av det sökande i tv-versionen.

I övrigt? June Carter visar sin komiska talang, hon gjorde komiska inslag redan som tonåring på 40-talet som medlem i den andra upplagan av Carter Family, i några fyndiga countrydikter och ett shownummer med Homer and Jethro. Och så vimlar det av fina soloinslag med tidens ledande countryartister: Loretta Lynn, Tammy Wynette, Chet Atkins, Merle Haggard, Charley Pride, George Jones och många fler. Men serien markerar också kontinuiteten med solonummer av Maybelle Carter och »Blue Moon of Kentucky« med Bill Monroe.

Men Johnny Cash var inte bara musikaliskt gränslös, han var också djärv i andra avseenden, i sitt trots mot tv-kapitalismens oskrivna lagar. Han framhärdade i att sjunga Kris Kristoffersons originaltext i »Sunday Morning Coming Down«, trots att de programansvariga ville att han skulle sjunga »I’m wishing, Lord, that I was home« i stället för »I’m wishing, Lord, that I was stoned«.

Han trotsade också tv-bolaget när han gjorde en show med bara gospels och ett personligt vittnesbörd; Kris Kristofferson kallar det en sant revolutionär handling i en tid när religionen skulle skyfflas ut från offentligheten.

Jämför gärna med fegisarna i Stones som sjöng »Let’s spend some time together« i Ed Sullivans show.

Dvd-utgåvan från Johnny Cashs tv-show är mycket välkommen. Nu vill jag bara att skivan »The Johnny Cash Show« ges ut som cd. Recitationen »Mississippi Deltaland« finns inte med på dvd:n.

/Magnus Eriksson