Recension
Kelley, Irene
Thunderbird
(Rounder)

Irene Kelley kommer från Pennsylvania. Hon tillbringade sina första musikaliska år i ett Led Zeppelin-impregnerat hårdrockband. Men hon fick sparken, när hon föreslog att de skulle repetera in en Dolly Parton-låt, ett kvartssekel innan Dolly Parton själv gjorde den definitiva versionen av »Stairway to Heaven«.

Så Irene Kelley sadlade om, och på den vägen är det. Hon kom till Nashville i början av åttiotalet. Någonstans i valven hos MCA finns det också ett album. Bara några singlar gavs ut, innan Irene Kelley i stället satsade på att bli låtskrivare. Hon har skrivit för Trisha Yearwood och The Whites, bland andra. Men för några år sedan gav hon också ut en egen skiva, »Simple Path«. Den rymmer akustisk country, både med dragning åt mainstream-hållet och med tydliga bluegrass-impulser.

Och på den vägen är det, även på Irene Kelleys nya skiva »Thunderbird«. Hon inleder suveränt med »Highway«, skriven tillsammans med själsfränden Claire Lynch. Och det är inte bara den musikaliska attityden som för tankarna till Ms Lynch, Irene Kelley har även ett likartat röstläge, en ljus, fint modulerad röst med lätt naivistisk touch. Även musikaliskt anger »Highway« Irene Kelleys väg: en smakfull blandning av akustiska och elektriska instrument, lätt stompigt rytmkomp, stilrent vemodig honky tonk-fiddle och elegant kärnfulla dobro- och lap steel-licks av Scott Neubert.

Irene Kelley har skrivit alla sångerna själv, ibland med medkompositörer som Lynch, Bill Anderson och Billy Smith. Med den senare har hon skrivit titelspåret, en mäktigt besvärjande åkallan av den allt omvandlande kraften, understruken av lågmält stämsång och hemsökt fiddle. Till de starkaste sångerna hör även den sociala kommentaren »Somebody Let the Water In«, en social kommentar som blandas med teologiskt färgade domedagsstämningar á la Flying Burritos-klassikern »Sin City«, skarpt konturerade av Neuberts lap steel.

På hela skivan är också lyriken genomreflekterad, liksom de bärkraftiga melodierna och suggestiva arrangemangen. Och den avslutande, religiöst genomlysta, sorgmodiga kärleksbetraktelsen »I Pray« kan nog få även den mest istadige Gudsförnekare på bättre tankar.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify