Recension
Rag-And-Bone
Rag-And-Bone
(WhiteLabel/RedYellow)

Jag har sagt detta förut:

I Malmö finns landets näringsrikaste mylla för USA-inspirerad musik. Här upphör man aldrig att förvånas över all den talang som spirar och gror och ger malmöpubliken lyckliga stunder på några av stans pubar, barer och klubbar. Det enda som förvånar är att någon av de lokala storheterna aldrig lyckas få den uppmärksamhet han eller hon förtjänar i övriga landet. Om någon TV-kanal fick för sig att producera en serie program i stil med Austin City Limits, skulle det inte vara svårt att fylla en säsong med förstklassiga artister från Malmö, t ex Lotta Wenglén, Svante Sjöblom, Richard Lindgren, Pontus Snibb, Andi Almqvist, Eddie Nyström, Buckaroos, Masken och nu också Mats Nilsson, som i dagarna debuterar på CD med »Rag And Bone«.

Det är en sensationellt stark debutskiva.
Mats Nilsson visar sig vara en fullfjädrad singer/songwriter med starka låtar i bagaget, baserade på amerikansk rotmusik som deltablues, country och traditionell folkmusik. Och han gör det han gör på ett lysande sätt. Det gungar och svänger, det blöder och det glittrar. Det är musik som är svår att motstå, man kan inte annat än ta emot den med öppna armar. Mats Nilsson sjunger fräckt och initierat, han hanterar gitarrer, munspel och till och med det mystiska instrumentet theremin.

Och med sig i Pontus Snibbs studio har han nästan hela eliten från Malmö, så det är inte konstigt att det låter så excellent som det gör. Här finns inte en svag låt och en höjdpunkt som är svår att slå: den ystra duetten med Maria Davidsson, »Aiming For Love«. Den skulle jag vilja se som video i teve på bästa sändningstid.

Det var längesen jag hörde en debutplatta som fick mig att må så bra som den här.

Malmö visar än en gång sin klass.

Men när ska resten av Sverige upptäcka det?

/Rune Häger