 |
| ||||||
 |
Recension
McCulley, Rich
Cerro Gordo
(Self released)
En veteran på den kaliforniska popkartan som under lång tid var verksam som kompmusiker i otaliga band innan han bestämde sig för att gå sina egna vägar för sju år sedan. Livet har inte alltid varit så lätt för Rich, han har fått sina törnar men rest sig på nio och numera verkar det som själförtroendet är på topp och han andas harmoni. »Cerro Gordo« är hans fjärde album i ordningen och spinner vidare på den inslagna vägen som redan cementerades på debutalbumet. Det handlar om rootsy pop med en stänk av countryrock.
Rich har fått till ett väldigt inbjudande album som är fylld ända till bredden med varma soldränkta toner som gungar fram på ett mycket behagligt sätt. Man kan känna hur solstrålarna bränner mot asfalten när han glider runt i sin bil längs Ventura Highway och lovprisar sina hemtrakter i »Forever Carlifonia«. Han är en gitarrist av guds nåde och förgyller överlag albumet på ett mycket snyggt sätt med sin Rickenbacker. Musikutdövandet är överhuvudtaget av absolut högsta klass med ett extra plus för Amy Farris ( ex. Kelly Willis ) på violin och bakgrundsång som även kliver fram i den underbara countryrock duetten »I Never Really Loved You« och nästan, men bara nästan stjäl all uppmärksamhet. Hon har även arrangerat de sublima stråkarrangemangen i de mjuka följsamma balladerna »Better Days« och »By The Way« med den äran. Men allra starkast lyser det om den inlededande duon »Forget It All Again« och »Take Me Down« som är så poprusiga, de får mig på rejält gott humör och är perfekta för att spelas i en radiokanal som bara är lite nyfiken. Även den avslutande countrydoftande »Heart's On Fire« med läckert gitarrspel bör omnämnas. Men det här är egentligen in i minsta detalj ett helgjutet album där Rich har lyckats med att föra fram musiken till nya dimensioner.
Dessa relationbaserade texter sjungs med en röst som passar alldeles perfekt till musiken. Allt som målas upp andas inte optimism och välbehag utan här finns även inslag av mörka moln som skuggar solen. Han låter så där lagom livserfaren som gör det hela ännu intressantare. Ovanpå ligger ett lager av ljuv stämmsång som förstärker intrycket av sångernas höga kvalité.
Det här är musik som andas en hel del 70 - tal men som med bravur lyckas låta intressant i dagens hårda musikklimat. Han vet precis hur han vill att det ska låta och det är nog en fördel att han fått bestämma helt själv istället för något skivbolag ska in och peta i materialet. Högaktar man namn som America, The Byrds och Tom Petty bör man inte missa denna gnistrande diamant!
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.