Recension
Lawson, Doyle & Quicksilver
Americana Master series. Best of the Sugar Hill Years
(Sugar Hill)

Sugar Hills serie »Americana Master series« håller ofta hög klass. Volymerna ger nästan alltid en representativ bild av artisterna. De fungerar bra som introduktioner när sådana önskas, liksom för den som anser att det räcker med en cd med en viss artist.

Volymen med Doyle Lawson är dock inte representativ. Däri ligger dess styrka. Ty Doyle Lawson har gjort tjugo skivor för Sugar Hill. Han är därtill en gudfruktig artist. Blott två av hans skivor på bolaget saknar helt gospelinslag. Så därför har den kompilationsansvarige Fred Jasper valt en gospel från var och en av de skivor som även inkluderar Sunday Morning.

Alltså: Doyle Lawsons gospel är kanske inte bokstavligen hans »Best of the Sugar Hill Years«, även om vartenda spår naturligtvis skulla hört hemma i en bredare kompilation i syfte att spegla just det. Men tematiseringen är bra, även om Doyle Lawson trots allt också gjort några renodlade gospelskivor, som »Gospel Radio Gems« och »Just Over in Heaven«. Den förra var för övrigt en hans tekniskt mest originella inspelningar då allt spelades in live med hela gruppen samlad runt en enda mikrofon för att återskapa en ålderdomligare radiokänsla.

Förpostfäktningarna åsido, det handlar alltså om en utsökt skiva. Fattas bara annat, eftersom Doyle Lawson aldrig lämnat ifrån sig något som inte varit ypperligt. Skivan öppnas med det underbara a cappella-framförandet av »He Put A Rainbow in the Clouds For Me«, där den fyrstämmiga sången är helt övertygande: både musikaliskt och religiöst. I allt det sakrala materialet med Doyle Lawson finns för övrigt en övertygelse som kan försätta berg; en övertygelse som inte ens de mest istadiga gudsförnekare kan undgå att röras av. Det hoppas jag åtminstone, för deras egen skull.

I något spår, som »Calm the Storm«, hörs bara en gitarr i kompet, med annars håller sig Lawson till en klassisk sättning: gitarr, banjo, bas, fiol och sin egen mandolin. Dessutom hörs Jerry Douglas i »The Little Mountain Church House«; dobron är annars en gökunge i bluegrassboet, bannlyst av Bill Monroe.

Arton sånger, alla fulländade i sin egen art. Doyle Lawsons förstastämma bär fram sångerna med suverän precision och en mjukt ödslig mountain twang. Stämsången sitter perfekt, och instrumentalprestationerna är förstklassiga.

Doyle Lawson är en av bluegrassmusikens veteraner. Han spelade med Jimmy Martin och sedan med Country Gentlemen, innan han formerade sitt eget band 1979. I vilka sammanhang han än rört sig, har han dock haft absolut trovärdighet. Doyle Lawson är en av de stora bluegrassartisterna. Volymen i »Americana Master series« ger en fin tidslinje i hans gospel, och den fungerar också som introduktion till Lawson, en av de riktigt stora.

/Magnus Eriksson