Recension
Overbury, Steve
Guns, Cash And Rock ´n´ Roll - The Managers
(Mainstream Publishing)

Don Ardens förhandlingsmetod var enkel: »If you can´t get it your way, hang them out the window«. Hur framgångsrik den skulle visa sig vara fick pianisten i The Nashville Teens, John Hawkins, erfara. Halvt hängande ut från fönstret på andra våningen i Ardens Londonkontor lyckades han slå sig fri och fly från psykopaten som just greppat hans hals. Hawkins hade haft fräckheten att kräva 120 pund, vilka han ansåg att hans manager var skyldig honom. Behöver jag säga att han sprang därifrån tomhänt?

Scenen är hämtad ur Steve Overburys bok »Guns, Cash and Rock ´n´ Roll - The Managers«, som ger oss historierna om männen, för det är enbart män det handlar om, bakom ett antal av de största engelska artisterna.

Don Arden började sin bana inom showbiz som komiker och ansågs som en rasande rolig karl. Något som ingen av hans artister verkade villiga att instämma i. Hatad inte bara av de engelska artister han företrädde, utan även av de amerikanska storheter han tog över till England för längre turnéer. Gene Vincent gjorde aldrig någon hemlighet av hur illa han tyckte om honom. Han lär även vara den direkta orsaken till att Chuck Berry aldrig uppträder om han inte får betalt i förskott.

Arden sägs bara ha backat för en artist. Ian McLagan togs med i Small Faces för en lön på 30 pund per vecka.. Efter en tid som medlem klagade han och ville ha samma betalning som övriga i bandet. Arden gick honom genast till mötes och sänkte lönen till 20 pund, vilket var vad de övriga tjänade.

Genom att trycka glödande cigarrer i pannan eller hänga ut dem från balkongen fyra våningar upp, lyckades Arden hålla konkurrerande rivaler borta från de artister han företrädde. Skrockande upplyste han den utsatte; »Don´t mess with the Al Capone of pop«. Han skulle visa sig vara så hårdhudad, att han t o m bröt med sin enda dotter Sharon, då hon gifte sig med Ozzy Osbourne och därmed tog över hans affärer från fadern. Hur mycket av fadern som finns i henne kan var och en avgöra som sett lanseringen av den lallande idioten Ozzy i familjens TV-såpa.

Om råskinnet Don Arden var avskydd så var Brian Epstein istället älskad av medlemmarna i The Beatles. Så integrerad i gruppen att Epsteins för tidiga död fick John Lennon att uppgivet kommentera: »Well, you know ...We don´t know what to say. We loved him and he was one of us.«

Paul McCartney tittade senare i backspegeln och konstaterade: »We made a few more albums, but we were sort of winding up. We always felt we´d come full circle and Brian´s death was part of that.«.

Bandet var vid dödsbudet tillsammans med Maharishi i norra Wales. Gurun hade det dåliga omdömet att säga åt gruppen att inte sörja Epstein, vilket fick Lennon att slänga iväg ett »fucking idiot!«.

Brian Epstein var inget ekonomiskt geni. Vid förhandlingar om bandets kringprodukter lyckades han bara tillskansa gruppen tio procent av intäkterna, vilka enbart i USA 1964 uppgick till femtio miljoner dollar. Epstein kunde bara titta på när den amerikanska tonårsmarknaden svämmade över av T-shirts, pennor, tändare, peruker, klänningar m m, allt med anknytning till Beatles. Suget efter Beatles-merchandises saknade gränser, ett amerikanskt bolag ville t o m köpa medlemmarnas badvatten för att sälja på flaska!

Den ömsesidiga kärleken mellan Brian Epstein och The Beatles vilade inte på hans förmåga att göra gruppen ekonomiskt oberoende utan på en stabil konstnärlig grund. Epstein storhet låg i förmågan att tidigt förstå att The Beatles var långt mycket större än klubbarna på Hamburgs horgator. Hans lojalitet och hängivenhet för gruppen var en lika viktig faktor för deras genombrott, som den musik vi alla lärt oss älska.

Iklädda läder, efter idolen Gene Vincent, och med brylkräm i håret knaprade Beatles piller, söp, rökte - gud vet vad -, umgicks med horor och spelade nätterna igenom på St Pauli i Reeperbahn-distriktet. En livsstil Epstein ansåg det nödvändigt att göra mindre synlig.

När Andrew Loog Oldham, enbart nitton år gammal, träffade The Rolling Stones och började sköta deras affärer, så var det exakt den image han behövde för lanseringen av bandet. Istället för Beatles the- boy-next-door-look blev Stones bandet som pissade var dom ville och engelska tidningar saluförde Oldhams påhittade slogan “Would you let your daughter go out with a Rolling Stone?“ som vore det deras egen.

Oldham var en stilikon - ung, snygg och smart klädd. En av de få som Mick Jagger såg upp till. Oldham hade som tonåring arbetat för både Don Arden och Brian Epstein och man får förutsätta att han lärde sig en del från båda. Om Jagger fick det bästa av honom så fick den sjätte medlemmen i Stones, pianisten Ian Stewart, känna av det Andrew lärt sig av Don Arden - en spark i arslet! Stewart kom aldrig över sin avsky för Loog Oldham och lär i affekt ha slungat iväg: »Andrew Oldham? I wouldn´t piss on him if he was on fire«.

Åttiotalsgruppen Whams första skivkontrakt var så ofördelaktigt, att det som tillföll George Michael och Andrew Ridgeley var så lite att Overbury med humor beskriver det som »...tighter than a lobster´s ass´«. Trots Whams stora framgångar kunde ingen av de två köpa vare sig bil eller egna lägenheter. För att transportera sig till intervjuer och TV-framträdanden var de båda tvungna att åka buss!

Steve Overburys bok är full av roliga, inte alltid smickrande, anekdoter om de redan nämnda och därtill Kit Lambert (The Who), Chas Chandler (Jimi Hendrix), Steve O´Rourke (Pink Floyd), Simon Napier-Bell (George Michael), Peter Grant (Led Zeppelin), Malcolm McLaren (Sex Pistol), Bernie Rhodes (The Clash) och Simon Fuller (Spice Girls).

Personerna bakom de stora banden visar sig vara lika excentriska och i behov av bekräftelse som musikerna de företräder. Boken bekräftar vad vi redan tror oss veta, om än långt mer skruvat.

/Per Magnusson