Recension
Point Blank
Reloaded
(DixieFrog)

Jag trodde att jag missat ett kvartssekels sydstatshistoria, när jag fick nya liveskivan »Reloaded« med Point Plank i min hand. För trettio år sedan lyssnade jag på gruppen, men hade bara deras andra skiva, »Second Season«. Men eftersom Lynyrd Skynyrd, Allmans, Charlies Daniels och flera andra gamla konfederationsheroer fortsatt utgick jag från att även Point Blank gjort det.

Men det visar sig att bandet verkligen är »Reloaded«. Tre av originalmedlemmarna, gitarristen Rusty Burns, basisten Philip Petty och sångaren John O’Daniel, återförenades häromåret. Tillsammans med en del nya musiker återbildade de Point Blank under det romantiska valspråket »When the going gets tough - The tough go touring!«.

Alltså blev det en liveskiva, och den är oerhört bra. När det begav sig för ett drygt kvartssekel sedan, led gruppen av ett uppenbart Z Z Top-komplex, lite av de texanska kollegornas lillbrorseband på samma sätt som Faces var Stones musikaliska och på sin tid skändligen förbisedda småbröder.

När Point Blank nu återbildas är de ett lysande bluesrockband. Musikaliskt har de åldrats med långt större värdighet än Z Z Top. Kanske var den kvartssekellånga parentesen en förutsättning för den vitalitet, det naturliga gunget och det njutningslystna förhållande till bluesen som Point Blank visar på »Reloaded«. Gruppen är inte bara laddad på nytt, utan fulladdad.

När den framför bluesklassikern »How Blue Can You Get«, eller »Downhearted« som B B King kallade den första gången han spelade in den, sitter varje ton som den ska. Rusty Burns tar flera solon. Eftertänksamt håller han ut tonerna i ett laddat sustain, innan han kastar iväg väl avvägda tonkaskader. Jeff Williams spelar småfräckt rullande barrelhouse-piano, och det blir närmare tio minuters oavbruten bluesextas.

I övrigt består skivan enbart av originalmaterial. Bluesen dominerar, ibland med dragning åt hårdrockshållet som i »Lone Star Fool« eller Lynyrd Skynyrd-gung som i »Free Man«. Och så en av de mest The Band-marinerade låtar jag hört på länge, »Stars & Scars«. Snygg sång, tung rytmmarkering, fräcka solon: receptet är välbekant och outslitligt. Sällan var en återkomst så välkommen, och så oväntad.

/Magnus Eriksson