Recension
Collins, Judy
Sings Lennon & McCartney
(Wildflower)

Judy Collins hade den amerikanska folkvågens allra vackraste röst, en kristallklar och rikt nyanserad sopran. Vid sidan av Joan Baez var hon också en av de främsta uttolkarna av andras sånger. Men där Baez lyfte sånger av Dylan, gav Judy Collins sånger av Stones och Jacques Brel en innebörd som gick långt utöver vad som borde varit möjligt. Hon var också något av Leonard Cohens hovuttolkerska, men där handlade det inte så mycket om att ge sångerna oanad innebörd som att kongenialt lyfta fram de betydelser och de existentiella dimensioner som rymdes i dem, även vid den ytligaste betraktelse.

Men Cohen-tolkningarna fungerade bäst i sina sammanhang på de skivor där de först förekom. När Warner häromåret samlade ihop dem, tillsammans med en del nya inspelningar, blev det aningen trist. När Judy Collins nu gör en skiva med bara Beatles-låtar, blir resultatet däremot glimrande. Det är svårt att se någon linje i valet av sånger, annat än att det handlar om låtar som Judy Collins gillar. Hon pendlar mellan det innerliga och nära i »Hey Jude«, ett folksångsartat tilltal i »And I Love Her«, teknisk lekfullhet i »Blackbird«, den charmfullt lättsamma tonen i »Penny Lane«, det hindlikt undanglidande i »Norwegian Wood«, ett mer gäckande allvar som lyfter plågoriset »When I’m Sixty-Four« långt över den fjantiga originalversionen och den fjäderlätta pop-touchen i »We Can Work It Out«.

Det är alltså en lysande skiva, där Judy Collins sätter sin egen prägel på sångerna, samtidigt som hon är trogen de idéer som sedan gammalt finns inlagda i dem. Det är personlighet och pietet i ideal förening. Arrangemangen är lågmälda och luftiga, med diskret rytmmarkering, Larry Campbells följsamma gitarrer och mandolin, cello och då och då ett läckert blåsarrangemang som förhöjer intrycket.

Judy Collins har givit ut skivor i det närmaste oavbrutet i drygt fyrtiofem år. De senaste åren har skivorna kommit på Wildflower, som jag antar är hennes eget bolag. Samtidigt med Beatles-tolkningarna kommer också, åtminstone i Sverige, »The Essential Judy Collins«, som ser ut som en samlingsskiva, men som visar sig rymma nyinspelningar av klassikervordna sånger som »Both Sides Now«, »Song for Bernadette« och »Amazing Grace«. Den senare gav en kulmen på Judy Collins skiva »Whales and Nightingales« 1970, i en svindlande vacker inspelning med Judy Collins och kören i S:t Paul’s Cathedral. Jag trodde den var omöjlig att överträffa. Det är den kanske också, men den nya inspelningen är nästan lika omtumlande. Den visar bland annat hu Judy Collins fått ett lekfullare förhållande till sin röst; i ett annat sammanhang skulle vi sagt att hon blivit mer av koloratursångerska.

Skivorna visar också att Judy Collins utvecklas. Hon är trots allt bara sextioåtta år. Hon har framtiden för sig.

/Magnus Eriksson