Recension
Nelson, Willie & Friends
Outlaws And Angels DVD
(Eagle Vision)

Börjar med att se på bonusmaterialet.

Kamerorna vandrar runt bakom scenen, under repetitionerna, utan att artisterna märkbart reagerar på att de är där.

Ser en lång parad av väldigt gamla män.

Jerry Lee Lewis ser ut som en vandrande vålnad, som ett illa klingande varsel från andra sidan. I den misshandlade gamla kroppen, i den uttröttade själen, är det inte mycket som längre skakar som det ska skaka.

De andra är det inte fullt så illa ställt med. Willie, Haggard, Keith, Al Green, Dylan och trummisen Jim Keltner ser mest bara ut som ruggiga gamla berguvar. Med hängiga axlar och livsaktierna på pantbanken.

Sen slås ljusen på, publiken applåderar och så stiger de in på scenen till Willie. Drar in magarna, tippar fram hattarna en liten bit till över ögonen och blir för en stund väldigt unga män igen.

Alla utom Jerry Lee, som fortfarande ser ut som om någon av Djävulens springpojkar vilken sekund som helst ska knacka honom på axeln och tala om att hans taxi har kommit.

Och så Dylan, som är så uppenbart och höggradigt packad att han inte hittar rätt ens i en Hank Williams-låt han måste ha sjungit två tusen gånger vid det här laget.

Han måste ha haft väldigt svårt att hitta sin taxi. Trots att två bodyguards säkert lyfte in honom i den.

Och man förstår att han när han nyktrade till satte stopp för sin medverkan på den skiva som getts ut parallellt med den här dvd:n.

Keith Richards hade tydligen inte vett att stoppa sitt bidrag, trots att han på scenen gör det fatala misstaget att tro att han kan spela gitarr utan elektricitet.

Som vanligt är det kvinnorna som tar sig igenom sånt här med hedern och värdigheten i behåll.

Shelby Lynne, som kommer in och sjunger »Stormy Weather« som en kelsjuk liten kattunge, men med en glimt i ögonen som säger att hon i motsats till gubbarna vet precis vad hon gör. Och varför. Carole King, som kommer in och sjunger sin fyrtio år gamla tonårsmelodram »Will You Still Love Me Tomorrow« och får den att låta fullständigt relevant i händerna på en kvinna i pensionsålder. Som om hon brydde sig mer om stunden än morgondagen.

Rickie Lee Jones som bara behöver vara Rickie Lee Jones, men är det på ett sätt som gör att man bara vill att hon ska vara ännu lite mer Rickie Lee Jones.

Och så Lucinda Williams, så fokuserad, så närvarande i sin låt, så vacker i sin koncentration, att Willie för första gången, när konserten nästan är över, bryr sig om vilka ord han sjunger och till och med tar ett gitarrsolo som hänger ihop.

Sen bestämmer sig alla gubbarna för att ta ett gemensamt Lasse Berghagen-grepp på »Whole Lotta Shakin’ Going On«.

Då stänger jag av min dvd-spelare.

/Lennart Persson