Recension
O´Kane, Lisa
It Don’t Hurt
(New Light)

Lisa O’Kane har tidigare gjort två suveräna skivor med starkt traditionsmedveten country. Den första skivan, »Am I Too Blue«, dominerades av omsorgsfullt valda och utsökt framförda covers. Det var sånger av Hank Williams, Bill Monroe, Sandy Denny och John Prine och två sånger av Lucinda Williams, som växte rejält i Lisa O’Kanes tolkning. Men originalmaterialet var nästan lika bra. De egna sångerna dominerade sedan Lisa O’Kanes andra skiva »Peace of Mind«.

Det var två skivor som jag trodde svåra att överträffa. Men nu kommer Lisa O’Kanes tredje album, »It Don’t Hurt«, som är ännu bättre.

Tematiskt hänger den ihop. Musiken tolkar en separation. Alla känslonyanser skärskådas i sin inneboende tvetydighet, i sina allra dunklaste vrår. Det är bitterhet, sorg, saknad, minnen, sorgmod. Stolt förkunnar den första sången »Well I’m thinkin’ maybe you could use a change of scenery / I’m thinkin’ baby ’bout a million miles from me«, för att bana väg för en djupt gripande version av John Prines mästerverk »Speed of the Sound of Loneliness«, som övergår i en vädjande torch song: »Give Me This Night«.

Och allt sammanfattas i Kenny Edwards sång »Misery and Happiness«, där Edward Trees metalliska slidespel förstärker känslouttrycket med oerhörd precision och pregnans. Och det sargade får sitt definitiva uttryck i Lisa O’Kanes hemsökta komposition »Pay for My Sins«, tyngd av deltabluesens helvetesmetaforik men även med utrymme för trotsiga vokala attityder, svängigt barrelhouse-piano och lekfull wah wah-gitarr som allt skapar andra nyanser i uttrycket. Ett av de vackraste uttrycken för den känslomässiga tvetydigheten ger annars »Uninvited Guests« av Debra Davis med ett genomarbetat och starkt visuellt bildspråk där Lisa O’Kane sjunger med sin renaste folkröst, Teresa James konturerar hennes sång med sin lyhörda andrastämma och Gabe Witchers fiddle skapar ödsligt vemod.

Annars pendlar Lisa O’Kane mellan kristallklar sång i den amerikanska folktraditionen och en mer honky tonk-marinerad, lite ruffigare röst med stilrent vibrato. Arrangemangen är luftigt avskalade, alla musikerinsatser är inordnade i en helhet men de rymmer också sin egen uttryckskraft. Och Lisa O’Kanes suveräna blandning av egna sånger och covers skapar också en starkt integrerad helhet, tematiskt och musikaliskt. »It Don’t Hurt« är en fulländad skiva i det gränsland där countryn befruktas av den kvinnliga singer/songwriter-traditionen.

/Magnus Eriksson