Recension
Broussard, Marc
S.O.S.: Save your soul
(Vanguard/Playground)

Mm, låt oss.se.

Marvin och Tammi? Check.

Otis? Check.

Stevie och Al Green? Check.

Womack, Rance Allen och The Staple Singers? Check.

»Yes we can, can« med Pointer Sisters? Check.

Och sedan en hypotetisk tanke. Du har aldrig tidigare hört Al Green sjunga »Love and Happiness«. Men så, en fredagskväll i väntan på att det nya avsnittet av »Mad Men« ska laddas klart, spelar bästa polaren just den.

Fast Marc Broussard, 25, håller i micken.

Är den upplevelsen lika övertygat hjärtklappande som om det vore Mr. Greens röst? Naturligtvis inte.

Likväl: att Broussard har gjort ett gäng covers av fina soulörhängen tjänar sitt syfte.

Tror jag i alla fall.

För någon fungerar »S.O.S.: Save your soul« säkerligen som ett första substitut, som den där grundläggande samlingsplattan, som en av de första byggstenarna i det musiktempel vi alla bygger. Och i det finns inget fel.

Marc Broussard kanske till och med hoppas på att folk som aldrig hört The Staple Singers ska leta sig lila på skivbörsar efter att ha hört »Respect Yourself« på detta album. Eller snarare: ladda ner, sålla bort till endast favoriterna finns kvar och därefter bränna en egen skiva. Och den knäckande frågan blir ju då hur Broussard lyckas förvalta sina val av låtar.

Well, det är varken dåligt eller bra. Snarare en axelryckning. Eller som en piss i Mississippi, vilket är vad min farfar skulle säga om det hela.

I stället för möra versioner av sönderspelade originallåtar, lyssnar jag hellre på fler av Broussards egna kompositioner.
Som det är nu finns endast en sådan. »Come in from the cold« är precis lagom slätstruken, som en karbonkopia av något Stevie Wonder skulle kunna göra, men visar ändå att Broussard borde hålla sig till att skapa något eget.

Annars är det nog lätt att ramla ned i den bottenslösa brunn som ligger i hörnet av Menlöshetsgatan.

/Mattias Bergqvist