Recension
Muddy Waters, Johnny Winter & James Cotton
Breakin’ It Up, Breakin’ It Down
(Epic Legacy/SonyBMG)

»Hard Again« ses numera som Muddy Waters glimrande comeback. När den kom 1977 delade den annars lyssnarna i två tydliga läger. Rock- och blueslyssnarna älskade den, medan bluesens purister tyckte den var en sell-out. Att Muddy Waters spelade in med den kommersiella rockartisten Johnny Winter var blott ytterligare exempel på den samtida bluesens utslätningsmekanismer. Antingen var det soul som Luther Allsions skivor på ett av Tamla Motowns underbolag, eller så var det, hemska tanke, rockmusik. Det kan vara svårt att tro idag, men så lät det. »That 70’s show«, ni vet.

Samarbetet med Johnny Winter gav Muddy Waters en nytändning, men samtidigt tycker jag ordet »comeback« är överdrivet. Han gjorde några bra album även tidigare på sjuttiotalet, »Can’t Get No Grindin’« var kanske det bästa. Det går alltså inte en avgrund av likgiltighet och trötthet mellan »Live at Newport« och »Hard Again« fast sena tiders barn lätt får det intrycket.

Arkeologiska preludier åsido, nu kommer en fantastisk live-skiva i Columbias Legacy-serie: »Breakin’ It Up, Breakin’ It Down«. Inspelningarna härrör från tre konserter i mars 1977. Det är ofattbart att de inte givits ut tidigare. Bandet är detsamma som på »Hard Again«, alltså Johnny och Muddy, Bob Margolin på gitarr, James Cotton munspel, Pinetop Perkins på piano, stadige basisten Charles Calmese och Willie ”Big Eyes” Smith på trummor.

Bandet öppnar med ett medley, »Black Cat Bone« och »Dust My Broom«. Som i de flesta av spåren växlar sången, här hör vi Muddy Waters, Winter och Cotton. Muddy Waters har en suverän träff och fokusering, Johnny Winter låter som Johnny Winter, men tyvärr faller Cotton lite ur ramen; för mycket brölande, även om han nyanserar uttrycket i några senare spår. Sedan kommer en kavalkad av utsökta tolkningar: »Can’t Be Satisfied« där Muddy sjunger ensam, den lätta swingen i »Caledonia«, »Dealin’ with the Devil«, »Rocket 88« där Cottons svaga sång blir direkt besvärande, »I Done Got Over It«, »How Long Can A Fool Go Wrong«, »Mama Talk to Your Daughter«, »Love Her with A Feeling«, »Trouble No More« och »Got My Mojo Workin’«.

Sånginsatserna är som sagt genomgående av högsta klass. Den ofta sanslösa växlingen speglar också en jamartad lekfullhet. Det är som om de tre centralgestalterna mer eller mindre på ögonblickets ingivelse slänger iväg ett par fraser, rakt in i den mikronfon som råkar stå närmast. I »Caledonia« får vi dessutom en hisnande spoken word-uppvisning av Pinetop Perkins.

Och naturligtvis håller också gitarrspelet högsta klass. Muddy Waters håller igen, men ibland hörs hans tunga anslag. Winter och Margolin drar annars det tunga gitarrlasset, nyanserat och varierat. Margolins gungande melodisolo i »Caledonia« ger till exempel en fräck kontrast mot hans och Winters tunga solobyten i »Love Her with A Feeling«, Winters sjungande, men samtidigt så spetsiga Freddie King-solo i »Dealin’ with the Devil« eller hans mer traditionella bluesgitarr i till exempel »Dust My Broom«.

Skivan är utgiven i gemensamt namn: Muddy Waters, James Cotton och Johnny Winter. Det är också en gemensam manifestation, en gemensam triumf och inte blott en fantastisk live-skiva med Muddy Waters och kompgrupp.

/Magnus Eriksson