Recension
Jones, Thelma
Second chance
(Kent/BAM)

Titeln är så sympatiskt att man bara måste rycka åt sig skivan i affären eller lägga den i varukorgen på den favoriserade näthandeln. Även omslaget är ett yttre tecken: två frilagda porträtt på Thelma Jones som ett slags motvikt till varandra. En yngre, en äldre. En med ett bländande leende, en med sammanbiten mun och tröttare ögon.

Bilden sammanfaller också med vad som erbjuds på skivan. Ena halvan är från tiden i slutet av sextiotalet på indiebolaget Barry, andra halvan från då Jones var kontrakterad till monsterstora Columbia.

Och jag inbillar mig att omslaget säger någonting. Eller nej. Jag är ganska övertygad om att det är så. Drygt tio år mellan bilderna, eller ett hav av erfarenheter om man så vill.

Thelma Jones föddes i Fayetteville, North Carolina. Naturligtvis sjöng hon i kyrkan och när familjen flyttade till New York bildade hon tillsammans med systern Mildred och brodern Vernell en trio med namnet The McDaniels Singers.

Naturligtvis sjöng de gospel.

Och de gjorde det bra. Påstår i alla fall de som vet.

Frankie Lymans manager hörde trion uppträda, fattade tycke och resten är, som de säger, historia. Om än en brokig sådan.

Thelma vägrade först skriva på ett kontrakt – tanken att sjunga någonting annat än gospel fanns inte på kartan. Det var en kompromiss som hon aldrig skulle acceptera.
En kväll är Thelma och hennes syster på en liten klubb vid 145:e gatan och Lennox Avenue i Harlem; på den tiden tydligen ett vattenhål för diverse artister efter en krävande show på Apollo Theater. Syrran övertalar Thelma att gå upp på scen och sjunga med husbandet. Thelma river av »I´ve got a woman«, den enda låt hon kunde som verkade passa in.

Publiken blir som galna.

På plats fanns James Hazley, manager med egna bolaget Uptown Productions. Hazley och Thelma börjar träffas och gifter sig senare. Och någonstans där på vägen uppmuntrar han henne att börja sjunga R&B.

En av de första låtarna som spelades in var »Never Leave Me«. En dussinlåt vore det inte för Thelmas röst, som osar någonting större än bara de nedskrivna orden. Samma sak med övriga låtar inspelade under hennes sextiotalsperiod. Det är Thelmas röst som lyfter dem, som ger text och musik extra kraft att kämpa sig över ribban.

När Thelmas skivbolagshem Barry går i konkurs, vänder hon sig till Jerry Wexler och Atlantic. Kanske var det drömmen om att kunna få en hit lika stor som den Aretha Franklin inkasserade med »The House that Jack built« som lockade? Thelma var först med att spela in just den och några större bombnedslag hade inga av hennes egna inspelningar blivit.

I Muscle Shoals färdigställs musiken, i New York ska sången spelas in. Av detta blir inget. Thelma flyttar till Florida, funderar, väger sina möjligheter. Slutligen skriver hon på för Columbia och återvänder till Muscle Shoals för att spela in tre låtar.

Sedan är det plötsligt 1976 och en av dessa, den vackert återhållsamma »Salty Tears«, finner sin plats i konkurrensen på radions spellistor. Ett album planeras. I Los Angeles finns Bert DeCoteaux. Han väljer låtar, Thelma sjunger in dem.

Och det blir det dags för oss att återvända till denna skivas omslagsbild.

För det är här som den mer allvarliga personen, hon med de lite tröttare ögonen, sjunger. Och visserligen är det textförfattarna som stoppar orden i hennes mun, men för mig är det, i alla fall just nu, relativt lätt att avfärda Jones låtar från slutet av sextiotalet. Det är svårare med hennes sjuttiotalsproduktioner.

För då händer någonting annat, någonting som har med de där bilderna att göra. Rösten har en annan fyllnad, jag är övertygad om att skillnaden är märkbar och tror att det är erfarenhet, visdom och livet som får komma till tals.

Men nej, det är inte gospel, det är inte speciellt mycket funk. Och nej, det är inte den där djupa soulen som vi älskar så.

I stället tar Thelma Jones och placerar soulskåpet precis där soulskåpet ska stå när vi snackar slutet av sjuttiotalet och det där som kallas modern.

Hon sjunger Sam Dees »Love, Look What You Got Me Into‹ alldeles förträffligt och förvandlar även Dees »I Want What You Want‹ till någonting som knackar på discodörren men aldrig får komma in.

Hon gör oförfalskat glädje av »You´re that song (that I can´t stop singing) «, hon tar tag i Gamble och Huffs »Now that we found love« utan att behöva skämmas och någonstans på vägen hinner hon även med Chip Taylors »Angel in the morning«.

Och så »How Long«, som har ett groove som jag har varit tvungen att nynna på tunnelbanan den senaste veckan för att jag har saknar den så då den inte finns i närheten.

Good stuff helt enkelt.

/Mattias Bergqvist