Recension
Watkins, Geraint
Dial ”W” For Watkins
(Proper)

Weird. Första delen av den här CD:n påminner mest om ett vänligt jam mellan pubrockens klaviaturkung och polarna Nick Lowe, bas, Steve Donelly, gitarr och Robert Trehorn, trummor. Lite samma värme och slapphet som i Ronnie Lane´s Slim Chance — fast gudarna ska veta att Watkins inte är en låtskrivare i Lanes klass. Trodde jag åtminstone.

För sedan de haft fräckheten och varit coola nog att förvandla Brian Wilsons »Heroes And Villains« till — japp! — Louis Prima-boogie och klara sig undan med det och mer till, händer det nånting. Plötsligt visar sigWatkins vara en lysande vit soulsångare och plattans kärna är tre soulballader som jag kunde svurit på var gamla klassiker om jag inte kollat — den märkliga »Soldier of Love«, med magnifik orgel, den oerhört sorgsna och krypande långsamma »I Will«, där Watkins försöker övertyga sig själv om att det han känner är sann kärlek, och den gospelinspirerade »Bring Me the Head of My Lover« med fint piano, som skulle kunnat bli en hit idag — om vi haft några soulsångare kvar. Återstår bara den outsägligt starka »Only A Rose«, med tremologitarr, återhållet, mörkt dragspel och en röst så innerlig att jag nästan vill gråta. De här fyra låtarna är gott och väl i klass med det bästa på Nick Lowes briljanta »The Convincer«. Och då kan jag jag stå ut med lite countrytrams, en gnutta western swing, orgeljazz och lite annat…

/Christer Olsson