Recension
Paisley, Brad
5th Gear
(Arista)

För ganska precis trettio år sedan recenserade Lennart Persson Dave Edmunds »Get It« med ett ord i Larm: »Köp«. Det vore frestande att sno den recensionen för Brad Paisleys nya skiva »5th Gear«. Ty plattan är rakt igenom helt utsökt. Den frustar av humor, virtuositet, spelglädje, vanvördighet, ironi och traditionsmedveten pietet om vartannat. Vem mer än Brad Paisley skulle inleda en sång med speldosa? Vem mer kan få en B3 att organiskt smälta in i en honky tonk-låt? Och det är nog bara han som på en gång kan låta som Junior Brown och Richard Bennett i hans mer utspacade stunder och Steuart Smith i hans vildare. Och som iscensätter en så orgiastisk picking som i »Mr. Policeman«, där han landar mellan Brown, Smith och Steve Morse i »Gina Lola Breakdown«. Och som helt trovärdigt kan tolka den ambitionslöse unge mannens dilemma i en sång som »All I Wanted Was A Car«, när kamraterna blev footballproffs eller drog till Yale. Eller som ordnar fram en så ljuvlig tidssatir som i »Online«, ett varggrin åt de möjligheter som webben ger oss att fabricera ett alter ego.

»5th Gear« är alltså ännu en fantastisk skiva med Brad Paisley. Han har en fin baryton och är en suverän gitarrist. Paisley är också en countrysatiriker av rang, samtidigt som han kan framföra en innerlig duett med Carrie Underwood och fortsätta den hyllning till Grand Ole Oprys humortradition som han inledde på sin förra skiva. Och han får med Little Jimmy Dickens, Bill Anderson och den underskattade Vince Gill i en underbar pastisch där Opry-buskisen förenas med Gram Parsons, Merle Haggard och ett gitarrsolo där Paisley låter mer James Burton än Burton själv.

Ja, ni ser själva. En dryg timmes oavbruten njutning. För att citera Persson anno 1977: »Köp«.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify