Recension
Bees, The
Octopus
(Virgin)

Nu är utrensningen klar. Likt en trädgård måste även en skivsamling putsas på och ogräs tas bort så att nya tillskott får blomma ut för fullt tillsammans med det alltid närvarande perennerna, dvs klassikerna.

Den som nu har slagit ut i full blom är The Bees tredje album ”Octopus”. Och bin gillar ju blommande trädgårdar. Det var länge sen jag hörde en så skönt producerat album med blås på gränsen till falskt och en slags stämsång som jag bara tror britter klarar av.

Men varför skrivs det inte något om detta fantastiska lilla album som gavs ut redan i slutet av mars. Jag hittar bara en kortis hos DN.

The Bees är sex killar från Isle Of Wight som gjorde en habil debut med ”Sunshine Hit Me” och en halvdan uppföljare ”Free The Bees”. Nu har dom byggt sin egen studio (The Steamrooms) och den här gången plockat in allt från blås och en fantastisk orgel till polissirener och sitar. Och det svänger från första stund. ”Who Cares What The Question Is?” är bluesslide-gitarr med inbyggt stomp. I ”Love In The Harbour” hörs Flying Burrito Brothers och i underfundiga ”Left Foot Stepdown” finns karibiska toner gömda.

Varje låt har sin alldeles egen identitet men albumet hålls ändå ihop av en röd tråd. Men det märks första efter ett större antal genomlyssningar. När sen avslutande korta ”End Of The Street” klingar ut märkar man att man har suttit och småskrattat för sig hela tiden.

Kanske beroende på att det under låtarna har flimrat förbi både Brinsley Schwarz, The Band och den saknade 70-talsreggaen.

The Bees:s ”Octopus” förtjänar en plats bland perennerna. Det som alltid kommer tillbaka – lika vackra varje år. Och det här är en av årets bästa, alla kategorier.

/Thomas Lundvall

Lyssna på Spotify