Recension
Willis, Kelly
Translated from Love
(Rykodisc)

Kelly Willis har inte bråttom. Det har gått fem år sedan förra skivan, om vi inte räknar förra årets julskiva med maken Bruce Robison. Själv har hon sagt att hon är lat. Kanske det, men hon är dessutom envis. När Kelly Willis spelade in sin första skiva, »Well Travelled Love«, var hon inte bara en anmärkningsvärt ung debutant i Nashville (bara tjugoett år), hon fick också med sig sitt eget band i studion vilket inte många lyckas med i Tennessees huvudstad.

I den stora mängd sångerskor som framträdde i countryn från 1985 och tio år framåt (sällan har så mycket talang kommit fram på så kort tid i populärmusiken; vi får gå till Chicagobluesen på fyrtiotalet, hardbopscenen i slutet av femtiotalet, den brittiska vågen i mitten av sextiotalet eller sjuttiotalets fusionsmusik för att finna en liknande koncentration) överraskade Kelly Willis också genom att få göra tre skivor på ett majorbolag. Annars brukade de mindre kommersiellt framgångsrika artisterna få två chanser. »So they let Kelly make another record«, sa också Robert Earl Keen med ett skratt när jag träffade honom på Texas Chili Parlor dagen efter att jag gjort min första intervju med Kelly Willis i april 1993, lagom till releasen av hennes tredje skiva, den obetitlade. Men förklaringen var enkel, Kelly Willis hade signats av Tony Brown som just då nått långt upp i bolagshierarkin.

Men inte ens Tony Browns beskydd räckte när inte heller Kelly Willis tredje skiva sålde nämnvärt. Tack och adjö, kontrakt med Polygram, men innan Kelly Willis fjärde skiva skulle komma fick bolagets artistansvariga sparken; kanske finns det en skiva någonstans i valven. Därefter två album på Rykodisc, där Kelly Willis gjort mer eftertänksam musik, mindre catchy melodier och mer reflekterande texter.

Och nu kommer »Translated from Love«, Kelly Willis tredje skiva på Rykodisc och den sjätte totalt, julskivan oräknad. Den eftertänksammare touchen finns kvar, men i en sång som »Too Much to Lose« väller Kelly Willis sång fram mäktigt i vädjande torch song-åtbörder som tar form mot sparsmakat komp. I några sånger, som Damon Brambletts »Nobody Wants to Go to The Moon Anymore« och den bluesmättade »I Must Be Lucky«, driver Kelly Willis upp tempot eller renodlar ett tyngre anslag. Och »Teddy Boys« inleds av producenten Chuck Prophets tunga gitarr.

Men annars härskar de mer nertonade stämningarna. »Stone’s Throw Away« ger känsligt form åt countryns klassiska frestelse och den desperata kampen för att värja anden mot köttet, där Greg Leisz sorgmodiga pedal steel och smeksamma bakgrundsstämmor förankrar sången i det tidiga sextiotalets countrystil. »Sweet Little One« kan å andra sidan mana fram stämningen från »Little Honey« på »Thelma & Louise«-soundtracket, eller också är det en vacker hyllning från modern till det lilla barnet. Samma trots allt-attityd präglar »Don’t Know Why«, som ger ett känsloladdat uttryck för en kärlek som övervinner det mesta och vars refräng på ett diffust sätt återkallar »I Don’t Wanna Love You (But I Do)« från »Well Travelled Love«.

»Translated from Love« är en utsökt skiva, präglad av samma envisa integritet, gripande sånginsatser och smakfulla komp som Kelly Willis tidigare album. Som oftast skriver hon också själv de flesta sångerna, den här gången tillsammans med Chuck Prophet. Det enda som faller ur ramen är Bowies och Iggy Pops »Success« med tunga orgelslingor, glimten i ögat och ölstinna andrastämmor; den understryker vilken fin låtskrivare Kelly Willis själv är.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify